Om stress och rastlöshet hos mig

Att hantera stress har alltid varit ett stort problem hos mig – oavsett ålder. Mitt tålamod rent mentalt är också en svårighet. Jag har mycket tålamod med min familj och vänner. Även när det gäller att lyssna på andra. Inombords skriker jag. Ofta är det en viss tanke som dominerar: ”Varför är alla så jävla långsamma?”

Jag har högt tempo i allt jag gör. Ibland blir jag dock så trött och kräver mycket vila samt sömn. Ofta vill jag göra flera saker samtidigt. Det blir väldigt stökigt när jag ska laga mat. Jag jobbar på att äta långsammare, även om det är svårt. Trots detta så tror jag att saker tar längre tid än vad de faktiskt tar. Jag är alltid tidig till möten och liknande. Hellre det än att vara sen, säger folk. I dag när jag hade gått ner till bussen, så insåg jag att någonting var borta. Jag visste att den låg på golvet i köket. Då fick jag total panik och sprang hem. På vägen ringde jag personalen på LSS-gruppboendet jag bor på och frågade om de kunde hämta denna sak och möta mig i dörren. Detta försökte jag säga mitt i paniken då jag knappt kunde andas. Det slutade med att jag gick ner själv till lägenheten, gjorde mitt ärende och sprang tillbaka till busstationen. Trots detta var jag ca 20 minuter tidig till mitt möte.

Folk verkar inte ha lita bråttom som jag har. På något sätt. Trots att jag har skavsår på flera stället på vänster fot i mina sprillans nya Dr Martens-kängor är det alla andra som går långsamt. Typiskt mig. Jag ger mig alltid iväg i god tid, allra speciellt om jag inte har varit på denna plats tidigare. Till vissa möten där jag riskerar att gå vilse så har jag ibland med mig någon personal från mitt boende. Jag har alltid haft dåligt lokalsinne. Mest när det kommer till att hitta till en viss adress. Däremot så kan jag tunnelbanan, pendeltåg och mycket annan kollektivtrafik i Stockholm väldigt bra. Det som kan stressa mig är om reseplaneraren visar att man ska byta till en buss som jag inte vet vilket hållplatsläge den år ifrån. Då väljer jag hellre en väg till min slutdestination som passar mig.

En förutsättning för att jag ska orka åka kollektivt är mina brusreducerande hörlurar. Jag köpte dem för ca ett halvår sedan och jag ångrar mig inte alls. En riktigt bra investering för oss med Aspergers syndrom/autism måste jag säga. Även för andra som är ljudkänsliga/stresskänsliga såklart. Min poäng är att man får helt enkelt hitta sina egna strategier för att minska sin stressnivå så gott det går. Min mamma tipsade mig en gång om att blunda när det blir för stressigt på tunnelbanan. Till och med med hörlurar. Det fungerar bra som komplement. Förut när jag köpte dåliga hörlurar och ofta så gick de sönder på väg hem från stan, så jag tvingades att åka utan. Då blev jag så extremt stressad, så pass att jag inte orkar åka hela vägen hem – utan måste kliva av tunnelbanan och vila. Jag blev helt förstörd när jag kom hem.

Då jag blir som mest rastlös, har som sämst tålamod – då kommer irritationen som ett brev på posten. Jag har mycket humörsvängningar, så många olika stämningslägen är en del av vardagen. Så detta har delvis sin förklaring. Då försöker jag bara stå ut i dessa jobbiga tillstånd och inte försöka komma med någon destruktiv lösning. Samt försöka att reglera stressnivån på bästa sätt.

Hur hanterar ni er stress?

 

Vad fan vill du mig?

Ofta när jag är inne i stan (Stockholm) så kommer det fram olika personer. De verkar vilja allt möjligt. Vissa är helt oskyldiga och vill bara veta vilka linje samt riktning de ska åka till sin slutdestination. Det är helt okej. Jag råkar kunna tunnelbanans samt pendeltågens stationer utantill. Jag kan också många bussar, lokaltåg och spårväg city. Det är en rätt udda talang, men jag kan leva med att ha den.

Jag står och väntar på en av mina arbetskonsulenter på MISA utanför uppgång Björns trädgård vid tunnelbanestation Medborgarplatsen. Då kommer en engelsktalande man fram till mig. Han vill låna en energikälla för att ladda sin telefon. Allvarligt talat: Ska jag då stå och kallprata med honom i en halvtimme medan han laddar sin telefon på min powerbar? En främmande person? Ursäkta?

En gång när jag åkte gröna linjen från Vällingby in till stan knackar någon på min axel. Jag är van att det kommer hemlösa eller tiggare och vill ha pengar, så jag struntade i knackningen och låtsades som ingenting (jag har absolut inget emot tiggare eller hemlösa – tvärtom. Dock så har jag rätt ont om pengar, så jag försöker hålla i dom). Då såg jag ett papper dyka upp framför mitt ansikte markerat med Stockholms lokaltrafik (SL). Mina hörlurar åkte av och det var alltså dags att fylla i en utvärdering av den linjen jag satt på (gröna söderut).

När jag precis hade gått ut från gymmet Vid Fridhemsplan kommer en äldre man fram till mig. Han talade dålig svenska och undrade vart Tandakuten låg. Jag förklarade att jag inte bor i stan, men han vill ha en förklaring. Jag hade en aning, men inte tillräckligt för en vägbeskrivning. Det blev ganska långdraget, men han gav sig till slut.

För att inte tala om alla gånger folk har frågat om jag är gravid. Varför ställer man ens den frågan? Till främmande personer? ”Ska du få en bebis?”, ”Är du gravid?”, ”Ursäkta, man får inte åka den här attraktionen om man är gravid”, ”Får man röka om man är gravid?”. Ja, det är många repliker. Jag förstår bara inte varför folk lägger sig i sådant dom inte har med att göra. Helt obegripligt.

Nästa: Brommaplan (grön linje västerut)

Jag sitter på tunnelbanan och lyssnar på musik. En hemlös man kommer fram till mig och förklarar att han behöver tandvård och vill att jag ska bidra med lite pengar. Jag tappar efter ett tag tålamodet och ger honom 100 kr. Han stirrar på mig. Jag ger honom 100 kr till. Så var det med det.

Slutord: Den så kallade verkligheten verkar, baserat på mina upplevelser (både ovannämnda och andra), smått störd. Det är viktigare att man har snyggt utseende än att man har en bra personlighet. Den synen får oss inte att må bra. Både män och kvinnor har märkliga skönhetsideal som vi tvingas försöka leva upp till. Varför kan inte alla bara sköta sig själva? Självklart ska man ha support av andra. Det är helt okej att fråga om vägen någonstans och ens reaktion på detta kan bero på ens sinnesstämning just nu. Mycket händer på insidan, men vi ger den inte tillräckligt med uppmärksamhet. Min önskan är att vi inte dömer varandra efter utsidan, utan utforskar insidan först.

 

Det här med detaljer

Det sägs att personer med Aspergers syndrom/autism har svårt att se helheten i saker och ting, men har väldigt lätt för att se detaljerna.  Stämmer det, tror ni?

Jag relaterar starkt till detta, eftersom detaljerna är det som gör att jag hakar upp mig på det mesta. Det kan vara en fördel, men också tyvärr en nackdel. Jag har näst intill fotografiskt minne, vilket gör att jag minns saker som jag inte vill minnas. Exempelvis vad jag tänkte när jag tittade på någonting samt personen jag tänkte på i just det ögonblicket. Det här har i perioder lett min in i ett allvarligt tvångssyndrom, då jag trott att jag aldrig ska bli frisk igen. Någonsin.

Det har varit sifferkombinationer, antal ord i följd, självskadebeteende, annan destruktivitet, ångest, panikångest, användandet av tvål, specifika fobier, hur jag åt… Det fanns inget slut. Allt skulle göras på ett visst sätt. Om det inte blev rätt, så skulle det göras om – ett visst antal gånger. Detta tog upp all min vakna tid samt förstörde sömn- och matrutiner.

När jag nu mår bättre har jag lärt mig att ångest inte är farligt. Det må vara väldigt obehagligt, men det är bara att stå ut.

Livet är inte tänkt att vara lätt.

När kaoset är för uppenbart

Hej och välkommen till kaos och plötsliga förändringar. En rörig dag, helt enkelt.

När man lever med Aspergers syndrom är det för vissa med diagnos svårt med förändringar och framförallt att acceptera deras existens.

Den här dagen började allt annat än bra. På morgonen känner jag av väldigt mycket mensvärk. Det resulterade i 2 stycken Alvedon. Trots det åker jag iväg till gymmet, för det ska tydligen vara bra med träning om man har mensvärk. På gymmet tar jag några klunkar vatten ur min flaska och råkar spilla det på mig – och min telefon! En varning fick jag på telefonen. Laddningsuttaget var lite blöt. Hittills har det inte hänt något i alla fall. Med andra ord – jag får alltid räkna med lite kaos. Kanske är det därför jag alltid vill ha gott om tid när jag ska göra någonting – vem vet?

Vidare så har mitt humör svängt mycket, som vanligt då. Det är dock inte karaktäristiskt för Aspergers syndrom. Snarare bipolär sjukdom, som är min andra diagnos. Däremot så kan det göra att min vardag blir rörigare än för andra och att jag blir arg eller irriterad vid förändringar.

Så hur ska man acceptera detta då? Det har jag inget enkelt svar på. Även om det verkar motigt, så kör jag på med min planering ändå. Oavsett vad. Sedan får man avgöra om man måste vara hemma, exempelvis om man är sjuk. Sådant har jag svårt att avgöra. Jag bor på ett LSS-gruppboende, så har jag alltid tillgång till personal dygnet runt – de kan hjälpa mig med detta problem. Man får lära sig vad som motiverar en själv till att följa sin planering. Det finns strategier som kan hjälpa en att hantera stress och man får hitta dom som passar en. Minskad stress kan leda till att det blir något lättare att hantera stress.

Vill du läsa mer om mitt liv? Besök mig på: http://mittprivatakrig.wordpress.com/