Är jag så värdelös som samhället vill att jag ska vara?

Mitt perspektiv på myndigheter just nu

Yolanda - "Det här är mitt privata krig"

Jag undrar varför jag alltid ska behöva anpassa mig efter samhället och inte dem, i alla fall lite, efter mig. Varför är det så komplicerat att få rätt hjälp om man har både en NPF-diagnos och flera psykiatriska diagnoser? Habiliteringen hänvisar till psykiatrin och vise versa. Försäkringskassan hänvisar till försörjningsstöd (soc) och tvärtom. De verkar vilja sätta krokben för mig medvetet, eftersom de inte gör någonting åt problemet. Helt enkelt att vi faller mellan stolarna. Jag är knappast ensam om detta problem.

Habiliteringen har ju som bekant inga läkare. Trots det kan de flesta läkare inom psykiatrin inte tillräckligt om Aspergers syndrom/autism. En del blir feldiagnosticerade och felaktigt medicinerade. Eller som jag – övermedicinerad. För min del handlade det nog mycket om missförstånd i kommunikationen. Min Asperger-diagnos har varit känd sedan 1998/1999 Trots det verkar nästan ingen tro mig. Det är i stort sett alltid jag som måste anpassa mig…

Visa originalinlägg 150 fler ord

Har du NPF eller är anhörig? SE HIT! — Yolanda – ”Det här är mitt privata krig”

Jag har jobbat hemma med research i dag och av en slump hittade jag denna sida: NPF-guiden Ärligt talat så önskar jag att det fanns info på det sättet när jag var 7 år och fick diagnosen Aspergers syndrom. Jag visste inte vad LSS var förrän jag var 20 år. Ingen information. Jag önskar bara […]

via Har du NPF eller är anhörig? SE HIT! — Yolanda – ”Det här är mitt privata krig”

Om stress och rastlöshet hos mig

Att hantera stress har alltid varit ett stort problem hos mig – oavsett ålder. Mitt tålamod rent mentalt är också en svårighet. Jag har mycket tålamod med min familj och vänner. Även när det gäller att lyssna på andra. Inombords skriker jag. Ofta är det en viss tanke som dominerar: ”Varför är alla så jävla långsamma?”

Jag har högt tempo i allt jag gör. Ibland blir jag dock så trött och kräver mycket vila samt sömn. Ofta vill jag göra flera saker samtidigt. Det blir väldigt stökigt när jag ska laga mat. Jag jobbar på att äta långsammare, även om det är svårt. Trots detta så tror jag att saker tar längre tid än vad de faktiskt tar. Jag är alltid tidig till möten och liknande. Hellre det än att vara sen, säger folk. I dag när jag hade gått ner till bussen, så insåg jag att någonting var borta. Jag visste att den låg på golvet i köket. Då fick jag total panik och sprang hem. På vägen ringde jag personalen på LSS-gruppboendet jag bor på och frågade om de kunde hämta denna sak och möta mig i dörren. Detta försökte jag säga mitt i paniken då jag knappt kunde andas. Det slutade med att jag gick ner själv till lägenheten, gjorde mitt ärende och sprang tillbaka till busstationen. Trots detta var jag ca 20 minuter tidig till mitt möte.

Folk verkar inte ha lita bråttom som jag har. På något sätt. Trots att jag har skavsår på flera stället på vänster fot i mina sprillans nya Dr Martens-kängor är det alla andra som går långsamt. Typiskt mig. Jag ger mig alltid iväg i god tid, allra speciellt om jag inte har varit på denna plats tidigare. Till vissa möten där jag riskerar att gå vilse så har jag ibland med mig någon personal från mitt boende. Jag har alltid haft dåligt lokalsinne. Mest när det kommer till att hitta till en viss adress. Däremot så kan jag tunnelbanan, pendeltåg och mycket annan kollektivtrafik i Stockholm väldigt bra. Det som kan stressa mig är om reseplaneraren visar att man ska byta till en buss som jag inte vet vilket hållplatsläge den år ifrån. Då väljer jag hellre en väg till min slutdestination som passar mig.

En förutsättning för att jag ska orka åka kollektivt är mina brusreducerande hörlurar. Jag köpte dem för ca ett halvår sedan och jag ångrar mig inte alls. En riktigt bra investering för oss med Aspergers syndrom/autism måste jag säga. Även för andra som är ljudkänsliga/stresskänsliga såklart. Min poäng är att man får helt enkelt hitta sina egna strategier för att minska sin stressnivå så gott det går. Min mamma tipsade mig en gång om att blunda när det blir för stressigt på tunnelbanan. Till och med med hörlurar. Det fungerar bra som komplement. Förut när jag köpte dåliga hörlurar och ofta så gick de sönder på väg hem från stan, så jag tvingades att åka utan. Då blev jag så extremt stressad, så pass att jag inte orkar åka hela vägen hem – utan måste kliva av tunnelbanan och vila. Jag blev helt förstörd när jag kom hem.

Då jag blir som mest rastlös, har som sämst tålamod – då kommer irritationen som ett brev på posten. Jag har mycket humörsvängningar, så många olika stämningslägen är en del av vardagen. Så detta har delvis sin förklaring. Då försöker jag bara stå ut i dessa jobbiga tillstånd och inte försöka komma med någon destruktiv lösning. Samt försöka att reglera stressnivån på bästa sätt.

Hur hanterar ni er stress?