När kaoset är för uppenbart

Hej och välkommen till kaos och plötsliga förändringar. En rörig dag, helt enkelt.

När man lever med Aspergers syndrom är det för vissa med diagnos svårt med förändringar och framförallt att acceptera deras existens.

Den här dagen började allt annat än bra. På morgonen känner jag av väldigt mycket mensvärk. Det resulterade i 2 stycken Alvedon. Trots det åker jag iväg till gymmet, för det ska tydligen vara bra med träning om man har mensvärk. På gymmet tar jag några klunkar vatten ur min flaska och råkar spilla det på mig – och min telefon! En varning fick jag på telefonen. Laddningsuttaget var lite blöt. Hittills har det inte hänt något i alla fall. Med andra ord – jag får alltid räkna med lite kaos. Kanske är det därför jag alltid vill ha gott om tid när jag ska göra någonting – vem vet?

Vidare så har mitt humör svängt mycket, som vanligt då. Det är dock inte karaktäristiskt för Aspergers syndrom. Snarare bipolär sjukdom, som är min andra diagnos. Däremot så kan det göra att min vardag blir rörigare än för andra och att jag blir arg eller irriterad vid förändringar.

Så hur ska man acceptera detta då? Det har jag inget enkelt svar på. Även om det verkar motigt, så kör jag på med min planering ändå. Oavsett vad. Sedan får man avgöra om man måste vara hemma, exempelvis om man är sjuk. Sådant har jag svårt att avgöra. Jag bor på ett LSS-gruppboende, så har jag alltid tillgång till personal dygnet runt – de kan hjälpa mig med detta problem. Man får lära sig vad som motiverar en själv till att följa sin planering. Det finns strategier som kan hjälpa en att hantera stress och man får hitta dom som passar en. Minskad stress kan leda till att det blir något lättare att hantera stress.

Vill du läsa mer om mitt liv? Besök mig på: http://mittprivatakrig.wordpress.com/

 

 

 

Att leva med Aspergers syndrom: Lokalsinnet

I dag var jag med om en händelse som fick mig att tänka på det här med lokalsinnet, oavsett om man har Aspergers syndrom/autism eller inte.

Neurotypiska personer (alltså utan diagnos) har ofta ett väl fungerande lokalsinne. De blir inte heller stressade om de av en händelse går fel när de ska på exempelvis ett möte.  De har kanske inte en hel del negativa händelser kopplat till detta – som jag.

Jag får lätt en negativ inställning (automatiskt) när jag försöker hitta någonstans. Till en adress i stan möjligtvis. Om man går tillbaka i tiden så har jag gråtit extremt många tårar på grund av just detta. Jag blir så stressad redan i förväg. När jag skulle gå från min högstadieskola till ishallen – när vi hade skidskor på idrotten – tvingades jag gå bakom mina klasskamrater för att hitta dit. Trots att jag hade varit där flera gånger. Jag avskydde mina klasskamrater. Tårarna kommer.

På förmiddag gick jag med en av mina arbetskonsulenter till MISA Döbelnsgatan. Jag skulle visa att jag hittade dit och arbetskonsulenten var med som stöd. Förbi McDonald’s och Hard Rock Café. In på gatan mittemot. Sväng till vänster in på Döbelnsgatan till rätt adress. Men någonstans på vägen blev det fel. Jag gick förbi där jag skulle in på Döbelnsgatan. En korsning längre. Jag blev irriterad på en gång och negativiteten kommer som ett brev på posten. ‘

Det gäller att man tar sig ur negativiteten så fort som möjligt. Så gott det går. Bryta det på sitt sätt och alla har sitt eget.

Sedan går livet vidare.

 

Stress mellan aktiviteter – Att leva med Aspergers syndrom

Ni vet – när allt blir en enda stor röra? Eller när man blir för stressad för sitt eget bästa?

Stress är ett återkommande problem i mitt liv. Det är en för stor del av mitt liv, så stor att denna stress och psykisk ohälsa går hand i hand längs gator och torg nästan dagligen. Jag lider av en enorm rädsla för att komma för sent till bokade tider/möten. Har jag bråttom så får jag panik. Därför ger jag mig iväg i alldeles för god tid ibland. Med andra ord – det är väldigt sällan som folk får vänta på mig.

Den här dagen har varit rörig. Jag skulle egentligen ha gått hemifrån ca 9:45 och då hade jag inte haft bråttom. Fast jag visste att det inte skulle göra något om jag gick lite senare. Dessutom var jag inne i ett bra samtal med en personal (jag bor alltså på ett LSS-gruppboende). Jag hann till gymmet och genomförde träningen med knapp marginal. Vidare till nästa aktivitet – medicinsk yoga på habiliteringen. Vid Odenplan byter jag buss dit. Den första bussen som kommer är proppfull, så jag fick inte åka med. Men när nästa buss kommer får jag höra att det är någonting konstigt sträckan jag ska åka. Som tur var kunde jag kliva av vid rätt station ändå.

På yoga-passet kunde jag knappt koncentrera mig just på grund av stressen att inte hinna till exakt den tiden då bloggträffen via MISA (som jag är på nu) började. Som tur var kom jag i tid hit med, trots att bussen inte kunde stanna vid Centralen – jag hoppade av vid kungsgatan och hoppades på det bästa. Snabbt hittade jag en tunnelbane-nedgång till station Rådhuset. Då minskade stressen. Oddsen till att bli sen var små. Jag blev till och med en kvart tidig. Snacka om JAG i ett nötskal. Jag stressar alltid upp mig i onödan – i tid i och otid.

Känner ni igen er? Har ni några strategier?

Läs med om Aspergers syndrom och relaterat på min privata blogg: Yolandas blogg

Hur jag reagerar på kontakt med okända människor – ur ett Asperger-perpektiv

Massor med folk som kommer och går. Alla möjliga ljud som existerar i en stad. Lukter, smaker, synperspektiv, hörselintryck – men även känselintryck. Då och då kommer man åt någon av misstag eller så går man in i någon. Varje människa har en egen syn på allt som händer i en sådan här situation. Nu ska jag dock berätta om mitt perspektiv – om hur det är att leva med Aspergers syndrom i en storstad.

Flera gånger i veckan, ibland varje dag, är jag i Stockholms innerstad. Själv bor jag i en närförort i Stockholms kommun. Den stadsdelen som jag tycker mest om är Södermalm, där jag också bodde för flera år sedan. I Stockholm är varje dag en ny upplevelse. Det händer alltid nya saker och man är med om nya situationer.

Jag går längs tunnelbaneperrongen vid T-centralen. Nästa tåg mot Mörby centrum går om 3 minuter och mot Ropsten om 7 minuter (Röda linjen går på vänster sida). Gröna linjen söderut går på andra sidan. Det första tåget som avgår är mot Hagsätra och det ankommer om 2 min. Jag lyssnar på musik i mina brusreducerande hörlurar via telefonen. Thåström pulserar i lurarna. Jag har på mig svarta jeans med nitskärp och ett rosa linne. Mina dreads är svarta och blonda. Utanför hörlurarna pågår mycket runtomkring. Klockan är strax efter fyra på eftermiddagen och perrongen är full med folk. Kommer jag få en plats på tunnelbanan? Någon går in i mig med väskan. Någon jobbig människa. Någon kille kommer fram till mig och undrar om jag vet vilket tåg han ska ta om han ska till Gubbängen. Det vet jag – mot Farsta strand. Plötsligt slutar mina hörlurar att fungera och panikångesten kommer…

Faktum är att utan hörlurar är jag maktlös inför alla sinnesintryck. När jag väl kliver på tunnelbanan jag ska ta är det rätt trångt. Då jag andas fort och har panik i sådana situationer är det ibland någon vänlig själ som erbjuder sin plats. Förhoppningsvis orkar jag åka hela vägen till min slutdestination. Annars får jag kliva av på vägen och ta nästa tåg.

Jag klarar inte av sorl som blir då folk pratar. Ljud från bilar och liknande stör mig inte så mycket. Ibland kommer folk fram och stöter på mig samt vill ha mitt telefonnummer. Då går jag bara därifrån. Likaså när folk kommer fram och vill ha pengar. Jag har lärt mig att hantera det. Jag har inte råd att ge bort pengar… Punkt. Så är det bara. Det tog lång tid innan jag kunde prioritera mig själv på det sättet.

Det gäller att respektera sig som man är – med styrkor och svagheter. Aspergers syndrom och de egenskaper som kommer med diagnosen kan man vända till sin fördel. Tro mig.