JÄVLIGT STOLT!

Såhär är det. Jag har aspergers syndrom och jag är JÄVLIGT STOLT över det. Det bara är så.
Så löd min statusrad på facebook den 2 april i år. Jag var trött och förbannad, trött på att dölja mig själv, trött på att spela 1000 roller för åskådare som aldrig applåderade, trött på att öva in manus jag aldrig skrivit, att höra andras skratt och aldrig mitt eget, trött på att stryka längs husväggarna vid trottoarerna med nedburet huvud, trött på att aldrig möta människors blickar för att det gjorde för ont.

Jag började göra en massa videos som jag lade ut på facebook. Ville visa mitt riktiga ansikte, vara så naken jag bara kunde, jag kämpade med det varje dag, tittade på mina videos varje dag, om och om igen, och jag började känna igen mig själv, såg glimtar av hur jag var som liten då när jag inte tänkte så mycket, och jag utmanade mig själv hela tiden, blev mer och mer fri för varje video.

Ibland skojade jag, dansade, sjöng, spelade gitarr och piano, skådespelade, skämtade,skrattade, var allvarlig, arg och grät en tår. Jag fick skriva mitt eget manus, bli min egen regissör, min egen publik, min egen scen, mina egna applåder. Det var skitsvårt, svårt att plocka upp sig själv när man legat i så många år, svårt att göra allt på egen hand, men jag var tvungen, något inom mig skrek efter det; måste rädda mig själv, och jag var trött på att springa. Så jag gjorde det bara och det var värt det, det bästa jag någonsin gjort, och jag skulle göra det IGEN OCH IGEN OCH IGEN OCH IGEN OCH IGEN OCH IGEN.

Brev till mig själv

Sara,

jag har varit med dig i hela ditt liv, känt dina känslor, lekt dina lekar, skrattat ditt skratt. Varit med dig när du inte hittade ord, skrek, grät och hulkade, sparkade sönder dörrar, kippade efter luft, du ansträngde hjärnan till sitt yttersta, pressade den tills den lade av.

När du inte förstod, inte stod ut, inte stod. När de som skulle förstå dig stod för nära, din hjärna stängde av och du inte hörde någonting av vad de sade.

Jag ser att du kämpade för att förstå, kämpade för att stå, till slut sprang din väg, från allt som var i vägen.

De ropade efter dig, förvånade utrop, de förstod inte, men du fortsatte, din kropp skrek; spring – ta mig härifrån – jag måste rädda mig själv.

Var med när du sjöng, spelade gitarr tills det blev förhårdnader på fingertopparna, du kämpade med barréackorden tills du kom på att du kunde använda capodaster istället.

Du revolterade, ifrågasatte, stod på dig, stod fast vid dina åsikter, trots att du var den enda som stod upp.

Jag vill att du ska veta att du är vacker, att du kan vara det vackraste jag någonsin sett, att jag ser dig titta tillbaka mot mig i spegeln och jag aldrig vill vända bort blicken. Att jag känner en vördnad, en enorm respekt, ett jävlar anamma, ett löfte om något fint, fantastiskt för dig. Att jag vill se dig växa, frodas.

Att du äntligen ska få vila så som du förtjänat, fridfullt, höra milda snälla röster som vill dig väl, att du ska få ligga på tusen ängar, känna doften av miljoner rosor, känna vinden smeka din hud som det lenaste som någonsin funnits.

Att du ska få höra din röst så som jag hör den nu.