Såhär är det. Jag har aspergers syndrom och jag är JÄVLIGT STOLT över det. Det bara är så.
Så löd min statusrad på facebook den 2 april i år. Jag var trött och förbannad, trött på att dölja mig själv, trött på att spela 1000 roller för åskådare som aldrig applåderade, trött på att öva in manus jag aldrig skrivit, att höra andras skratt och aldrig mitt eget, trött på att stryka längs husväggarna vid trottoarerna med nedburet huvud, trött på att aldrig möta människors blickar för att det gjorde för ont.
Jag började göra en massa videos som jag lade ut på facebook. Ville visa mitt riktiga ansikte, vara så naken jag bara kunde, jag kämpade med det varje dag, tittade på mina videos varje dag, om och om igen, och jag började känna igen mig själv, såg glimtar av hur jag var som liten då när jag inte tänkte så mycket, och jag utmanade mig själv hela tiden, blev mer och mer fri för varje video.
Ibland skojade jag, dansade, sjöng, spelade gitarr och piano, skådespelade, skämtade,skrattade, var allvarlig, arg och grät en tår. Jag fick skriva mitt eget manus, bli min egen regissör, min egen publik, min egen scen, mina egna applåder. Det var skitsvårt, svårt att plocka upp sig själv när man legat i så många år, svårt att göra allt på egen hand, men jag var tvungen, något inom mig skrek efter det; måste rädda mig själv, och jag var trött på att springa. Så jag gjorde det bara och det var värt det, det bästa jag någonsin gjort, och jag skulle göra det IGEN OCH IGEN OCH IGEN OCH IGEN OCH IGEN OCH IGEN.