vilsen

vilse i pannkakan brukar man säga. inte för jag vet varför, men jag tror det var ett ett barn program som gick på 80-talet. Men jag minns inte. Jag tappar fokus just nu på värdigt mycket…det har blivit att jag inte kommer ihåg vart jag ska och att jag skriver fel. Det har varit för mycket för mig på sistone jag är ganska säker på det. Men hur det en är så får det vara som det är.

trött på det mesta just nu. trött på livet. Det är inte så lätt med allt, men ibland måste man ta saker i egna händer hur ont det en gör. och hur jobbigt det en är. det står still i huvudet. Det liksom är som en vägg. Kan inte förstå varför det är så. Jag ska försöka hitta en praktik plats vilket är omöjligt, eller ja egentligen inte. Men känner mig så ide fattig och så känns det som att det inte finns så många platser.

Men sen vet man ju inte. allt måste vara så himla krångligt. Man måste ringa dit och fråga. Man ska våga det. Ja det finns mycket som kan gå både bra och dåligt. Men man måste försöka. Tror jag, kanske. Är ganska trött på livet. Är trött på det mesta just nu. Det får bli ett kort inlägg i dag.

tillbaka

Nu är man igång igen och blogga. Det är skönt att komma igång. Men det känns som att sommaren bara försvann. Även om jag har gjort mycket roliga saker. Jag har varit i Falkenberg, och i Ullared. Jag har även varit till fem öres fortet, i Oxelösund. Jag har även hunnit med att vara på begravning. Även om det inte va någon jag kände. Jag va mest bara med ändå. Jag övningskör med personen som va släkting till den avlidne.

Jag förstod inte va jag skulle med in på begravningen, men det är kanske inte så snällt att hjälpa han så han kunde hämta några som skulle med till begravningen. och sen låta mig sitta utanför och vänta. Så jag antar att jag fick vara med på grund av de. Vilket jag hellre va en att sitta utanför och vänta. Men jag undrar om det va någon av dom andra på begravningen som ogillade att jag va med. För jag kände ju som sagt inte den avlidne.

Men tycker ändå det är speciellt och annorlunda att vara på en begravning där det är ens anhörig, och att gå på en begravning där du inte känner den avlidne. Alla vill ju ha begravning på olika sätt. Jag min när mormor dog. Dagen då jag skulle gå in i kyrkan, Den dagen va jag glad att jag gick hand i han med prästen. Jag hade inte gått in annars.

Jag känner när det inte känns bra, när jag verkligen blir rädd på riktigt. Men med prästens hjälp kunde jag göra det. Döden är en sådan där grej man helt inte talar om. Men ändå kommer vi dit förr eller senare, antingen oss själva eller någon vän/anhörig. Vi kommer inte i från det, och när det väl händer så är man helt oförberedd. Det kommer liksom som ett slag i ansiktet.

Ja som sagt det är ett tungt och jobbigt ämne att ta upp. Men ändå går vi in i det förr eller senare.

Barn- och ungdomsromanrecension: ” Glasbarnen”, av: Kristina Ohlsson/ Recension av: Marika Frykholm

Jag har läst en riktigt ruggigt bra och mysig barn- och ungdomsspökhistoria som heter: ” Glasbarnen”, av en författarinna som heter: Kristina Ohlsson.

” Glasbarnen”, av: Kristina Ohlsson handlar om flickan Bllie som flyttar till Åhus med sin mamma för att Billies pappa nyligen har gått bort. Billie gillar inte alls det nya huset på Sparrisvägen i Åhus dit hennes mamma och Billie har flyttat ett dugg. Mäklaren Martin är konstig och ljuger en massa om huset. Först säger han att de som flyttade flyttade av en orsak, sedan av en helt annan. Då de har flyttat in i huset upptäcker Billie en teckning som ett barn kunde ha ritat med ett handavtryck som liknar ett barns handavtryck och taklampan i vardagsrummet svänger av sig självt fram och tillbaka som om det hängde någon i den fast alla fönster och dörrar är stängda.

Det har hänt läskiga saker i huset också. En tid var det ett barnhem för åtta barnhemsbarn som alla led av benskörhet. Det vill säga de kunde bryta benen i kroppen bara av att ramla och slå sig. Några av barnen drunknade då de var ute och lekte i havet dit de hade gått tillsammans med barnsköteterskan. Barnsköterskan som hette Majken fick sedan så dåligt samvete fast det fastslogs att hon inte var skyldig till barnens död att hon hängde sig i taklampan i vardagsrummet.

En brand i huset orsakade en kvinnas död som var gift med mannen Manne som även han bodde i BIllies och hennes mammas hus tillsammans med deras son. Martin och hans son överlevde branden.

Jag tycker att ” Glasbarnen” av: Kristina Ohlsson är en riktigt läskig, mysig och bra spökhistoria med en mycket oväntad twist på slutet av historien. Jag vill varmt rekommendera alla att läsa: ” Glasbarnen”, av: Krstina Ohlsson!

sommar

sommaren är här. Men det är inte så mycket sol, men jag hoppas det blir mer sol. Det har ju varit sol och jag har lyckats bränt mig både på rygg och knäveck. Men denna gång vart jag inte lika mycket bränd som jag brukar bli. Jag brukar få höra att jag borde köpa solkräm, men det är ju så dyrt så då skiter jag i det och då får jag stå för konsekvenserna.

Men sommaren har så mycket annat att ge. nu kan man sitta i skogen, plocka blommor, blåbär, smultron, svamp eller bara gå i skogen och bara vara. man kan bada och fundera över livets irriterande JÄVLA saker. Men även gå promenad längs en strand med den man tycker om. eller sitta ute och skriva på bloggen.

Men just nu går inte allt så bra för mig. skolan strular och jag vet inte om jag vill fortsätta med skolan. jag vet inte ens vad jag vill fullfölja min utbildning som busschaufför. Men jag vet inte heller vad jag vill göra i stället. Teatern är det slut på. Där har jag slutat. så jag vet inte vad jag vill göra. eller vad jag skulle vilja göra.

Alla har väl såna perioder i sitt liv, ändå har jag det bra som det är i dag, med förhållande och lite annat. jag fundera på att börja rida, men vill inte det längre. Det är ändå stressigt som det är. Jag har så mycket att göra och så lite tid. Det känns som att allt bara ”flugit” ur en. Det finns ingen mening med något som det känns just nu. Och att ev. börja med ridning är just nu långt bort.

Jag skäms mycket för att jag inte tycker att jag är en bra person. jag glömmer ofta (visserligen för att jag är stressad) men en då….det känns så fel när mina vänner ställer upp på mig och jag inte på dom…eller jo jag gör ju även det ibland. Men vad är grejen liksom när man inte ser något ljust eller bra i det man gör. Det liksom känns som man skalar av ett rått äg som bara rinner ner på marken.

det finns saker jag vill känna som jag inte kan känna p.g.a mina mediciner. Jag vill helst slippa dom helt. Men så kan jag inte jag leva, det har jag förstått men det tär på själen. En själ som egentligen vill bryta sig loss, fast den i bakhuvudet vet man att själen har sällskap med sig.