Sista intrycket

Man brukar prata om vikten av första intrycket. Att det ska ha en speciell betydelse för människor. Vissa verkar mena att det är för alltid bestående, färgar alla kommande intryck på ett oundvikligt sätt. Jag kan uppriktigt säga att jag aldrig känt igen mig i det där. Kanske är det helt enkelt så att jag blivit besviken, eller tvärtom positivt överraskad, alldeles för många gånger för att jag ska lägga någon särskild vikt i just det första intrycket. Det är bara en i mängden av intryck för mig, något som kontinuerligt omvärderas, modifieras, nyanseras eller helt och hållet kastas omkull när nya intryck läggs till, och de läggs ju till hela tiden, så länge man fortsätter att ha kontakt med någon eller något. Det starkaste och mest bestående intrycket för mig, har istället alltid varit det sista. Spelar ingen roll om en människa var supertrevlig mot mig första gången vi träffades om han eller hon betedde sig som ett as den sista. Samma sak gäller givetvis om det är tvärtom.

För att exemplifiera, jag har under det senaste halvåret återupptagit kontakten med en gammal vän jag dittills hade sett som för alltid förlorad. Hans initiativ förstås. Han hade betett sig mig på ett sätt som hade fått mig att ifrågasätta om vår vänskap någonsin hade varit äkta. Spelade ingen roll att mitt första intryck av honom var kanonbra, vad som var bestående var hans svek, den totala självcentrering och brist på omtanke och empati han visat mig de senaste gånger vi haft kontakt. Jag var till att börja med inte särskilt villig att släppa in honom i mitt liv igen, men han uttryckte uppriktig ånger, uppriktig saknad av vår vänskap och det verkade som att han hade mognat. Så jag beslöt mig för att ge honom en andra chans. Det har jag inte ångrat. Har insett hur enormt mycket jag saknat vår vänskap, jag också. Fördelen med att lägga vikten vid det sista intrycket istället för det första, är att det alltid ger människor en chans att förbättra sig.

Det var bloggstuga ikväll och jag hade hoppats kunna gå, för att ta avsked. Men 15-17 är för tidigt för mig, jag slutar sällan innan fyra. Så jag gör det skriftligt istället. Vill ju lämna ett sista intryck av något slag.

Efter tio, eller kanske till och med elva långa år, är jag äntligen på väg tillbaka in i systemet. Heltidsarbete från och med den sjunde oktober. Jag har haft det väldigt tufft nu de senaste månaderna, förlust av nära anhörig och andra omvälvande händelser. Stressen har varit svår att hantera, var uppriktigt orolig för att behöva sjukskriva mig det första jag gjorde som anställd för bara en eller två veckor sedan. Rädd att börja resan tillbaka in i systemet med att åter gå in i väggen. Men så i dagarna fick jag ut min första lön, och det är rent otroligt vilket underverk det gjort för psyket och självkänslan. Det är fortfarande stressigt med allting, men nu finns det en äntligen en grundläggande trygghet som gör att det känns som att det går att hantera på ett helt annat sätt. Det är som om någonting på riktigt har lyfts från mina axlar, min mage, min rygg. Första räkningen till a-kassan är betald och jag hoppas innerligt att jag aldrig i hela mitt liv ska behöva vända mig till SOC igen. Köpte Thai mat igår till middag, och kunde göra det i trygg vetskap att pengarna ändå kommer att räcka till slutet av månaden.

Tio år i utanförskap, på undantagstillstånd, helt utelämnad till ett system som inte på något sätt fungerar, skulle möjligen, om man ser det från den ljusa sidan, kunna ses som en värdefull lärdom, en som inte minst våra politiker skulle behöva lära sig. Men den är lite för tuff, uppvaknandet för brutalt, så jag skulle nog faktiskt inte önska det ens åt min värsta fiende. Jag vet hur mycket det kostar och är därför tveksam till om jag egentligen tycker att någon förtjänar det. Men så där 1-3 års liv på detta sätt kan jag nog tycka vore nyttigt för de flesta, särskilt för folk på maktpositioner, och folk som ser ner på dem som befinner sig i dessa situationer.

Emma Stormdal, som jag länkat till förut, har nu publicerat en helt fantastisk artikel i Bang som jag rekommenderar alla att läsa. Det finns egentligen ingenting mer att säga, men jag ska citera:

För att kunna kritisera måste vi berätta. Skammen lägger locket på. Men vi måste vittna. Eftersom ingen frågar oss hur det går till kan de göra lite hur som helst med oss. Vi måste komma över vår skam, inte gå med på att vi ska skämmas. Göra oss till ett ”vi”. Kritisera, ställa krav, gå ihop. Jag föreställer mig en intresseorganisation som kan föra vår talan och påtala oegentligheter utan att riskera att någon drabbas på individnivå. Det finns i nuläget ingen organisation som står helt på de bidragssökandes sida, som kan kämpa för vår skull med att överklaga avslag och ifrågasätta de surrealistiska motkraven.

Just den där skammen har jag levt med i elva års tid och jag kan vittna om att den sätter locket på. Den fiktiva karaktären Khady Demba, som jag skrev om i mitt första inlägg hittade en strategi till att inte skämmas, trots att hela samhället sa åt henne att hon borde. Jag har försökt använda henne som inspirationskälla de senaste två åren. Men det räcker inte med att hitta en strategi för att komma över skammen på individnivå, vi måste, som Stormdal säger, organisera oss. Vi måste ändra vårt sätt att tänka på en kollektiv nivå. Det är inte bara ”jag” som ska sluta att skämmas, det är ”vi”. Vi har inget att skämmas för. Det finns folk som missbrukar sina maktpositioner, som sparkar på dem som redan ligger. Det finns folk som skor sig på dem som har det sämst ställt. Som inte har något intresse av att de på samhällets botten återfinner sin värdighet och reser sig. (Tro mig, vi skulle inte ha det så här om det inte fanns någon, någonstans, som tjänade på det.)

Är det någon som ska skämmas, så är det dessa människor. Inte vi.

Att vara del av något

Har varit på min nya praktik i exakt en månad nu och det har verkligen varit superkul; intressant och givande på en mängd olika sätt. Redan de två första dagarna kändes det som att jag fick mer bekräftelse från min nuvarande chef än vad jag fått i något annat sammanhang de senaste tio åren. Tänkte på något Emma Stormdal skrev i ett av de inlägg jag länkade till här, om att möten i hennes nuvarande liv alltid kändes som att de handlade om henne själv som ”problem” (som arbetssökande, som patient, som socialfall), till skillnad från de möten hon haft i sitt ”tidigare liv”, som istället brukat ha formen av spånande, kreativa möten om projekt som skulle bli av. Jag kände så väl igen mig i hennes beskrivning, precis så är det, har det varit. Tack vare denna nya praktik har jag äntligen fått gå på möten liknande de i ”mitt förra liv” igen och det betyder så oerhört mycket för självkänslan. Känns faktiskt lite som att få sitt människovärde tillbaka, även om situationen fortfarande är den samma, rent konkret.

Vägen till slaveri

Nu när FAS 4 har klubbats igenom, tänkte jag att jag skulle fortsätta med det här att låta andra som redan tidigare sagt ungefär det jag vill säga, tala även för mig. Men först en kommentar om själva förslaget. Det innehåller vissa förbättringar, så som att biståndsmottagare ska kunna behålla 25% av sin inkomst vid anställning och att hemmavarande barn till biståndsmottagare ska kunna tjäna lite mer än förut, innan de blir tvungna att bidra till familjens försörjning, men när jag läser alla regler som satts upp till den där 25%-regeln… Det är alltså så att man måste ha fått bidrag 6 månader i följd innan man ens får lov att behålla sin fjärdedel. Sedan kan man få behålla den upp till två år, och sedan söka bidrag sex månader i följd igen, innan man kan få rätt till den fjärdedelen än en gång. Hur kommer det att fungera i praktiken, undrar jag??

Jag jobbade själv som timanställd inom vården de två första åren jag gick på SOC. Ville naturligtvis inget annat än att komma upp i så pass många timmar att jag kunde bli självförsörjande, för det fanns inget värre än att gå och tigga pengar på socialkontoret och tvingas förvaras som en annan kriminell på ”Jobbcentrum”, som det hette, de dagar jag inte hade jobb. Tog alla timmar jag kunde, hoppades på någon sorts fast anställning, eller åtminstone regelbundna tider, så att jag kunde återfå någonting som skulle kunna likna kontroll över mitt eget liv. Fick naturligtvis aldrig någotdera. Men, här kommer grejen, somliga månader fick jag ju tillräckligt med timmar för att komma upp till existensminimum, ibland till och med lite därutöver. Dessa månader sökte jag givetvis inte SOC, varför skulle jag ha gjort det? Skulle ju ändå ha avslagits med motiveringen att jag inte behövde något den månaden, i så fall.

Problemet var att jag aldrig lyckades få så pass många timmar fyra månader i följd. Hade jag fått det, hade jag kanske äntligen kunnat ta mig ur eländet. Men så som reglerna var skulle alltid inkomsten för de tre senaste månaderna redovisas, och allt överskott jag kunde ha tjänat ihop drogs naturligtvis bort på öret från det bistånd jag erhöll. Alla de som nu kan få glädje av denna 25%-regel, måste de se till att hålla sina timmar nere så pass mycket att de inte överskrider biståndsbeloppet de sex första månaderna? Så att de faktiskt kan söka bidrag sex månader i följd, menar jag? Annars kanske de fastnar i något slags timvikhelvete, där de är självförsörjande ungefär varannan månad, men det fortsätter att räknas bort så att det blir en konstant nivå av existensminimum, precis som förut?

Vad gäller FAS 3 och annat utnyttjande av människor i så kallad ”sysselsättning”, eller förvaring i meningslösa åtgärdsprogram, har andra skrivit mycket bättre om dessa ämnen förut. Gillar detta inlägg som beskriver det som ett tillstånd av zombieliknande rättslöshet, för det är precis så det känns, här tar livet slut och du har i princip ingen chans att komma tillbaka.

Vill också passa på att tipsa om Susanna Holzers text om hur systemet borde ses över så att folk inte behöver hamna i denna sits till att börja med.

Slutligen har Emma skrivit ett nytt inlägg som träffsäkert illustrerar utanförskapet.

Att förlora sitt människovärde

Lever man på försörjningsstöd, tvingas man stå ut med väldigt mycket skit. Det är svårt att förmedla den förnedring och otrygghet det innebär till folk som aldrig har varit i den situationen. Många gånger har jag tänkt att jag måste försöka, skriva ner mina upplevelser och försöka få dem spridda, publicerade. Men det är oerhört svårt att finna den orken. Svårt när man fortfarande lever i det. All energi går åt till att bara överleva. Även om man lämnat det bakom sig kan det vara svårt att gå tillbaka till det, återuppleva minnen man helst vill förtränga, om allting äntligen verkar bli bättre.

Därför blev jag faktiskt glad över att hitta någon som orkat göra just det. Någon som står upp och vågar ge oss ett ansikte. Som kan tala även för oss som inte (hittills) orkat.

En gång ska jag försöka, jag också. Verkligen sätta mig ner och anteckna allt jag kan komma ihåg, alla vidriga turer som varit, som fortfarande är. Men tills dess får personer som denna bloggare agera språkrör för mig också. Igenkänningsfaktorn är i vilket fall som helst tillräckligt hög.