Om stress och rastlöshet hos mig

Att hantera stress har alltid varit ett stort problem hos mig – oavsett ålder. Mitt tålamod rent mentalt är också en svårighet. Jag har mycket tålamod med min familj och vänner. Även när det gäller att lyssna på andra. Inombords skriker jag. Ofta är det en viss tanke som dominerar: ”Varför är alla så jävla långsamma?”

Jag har högt tempo i allt jag gör. Ibland blir jag dock så trött och kräver mycket vila samt sömn. Ofta vill jag göra flera saker samtidigt. Det blir väldigt stökigt när jag ska laga mat. Jag jobbar på att äta långsammare, även om det är svårt. Trots detta så tror jag att saker tar längre tid än vad de faktiskt tar. Jag är alltid tidig till möten och liknande. Hellre det än att vara sen, säger folk. I dag när jag hade gått ner till bussen, så insåg jag att någonting var borta. Jag visste att den låg på golvet i köket. Då fick jag total panik och sprang hem. På vägen ringde jag personalen på LSS-gruppboendet jag bor på och frågade om de kunde hämta denna sak och möta mig i dörren. Detta försökte jag säga mitt i paniken då jag knappt kunde andas. Det slutade med att jag gick ner själv till lägenheten, gjorde mitt ärende och sprang tillbaka till busstationen. Trots detta var jag ca 20 minuter tidig till mitt möte.

Folk verkar inte ha lita bråttom som jag har. På något sätt. Trots att jag har skavsår på flera stället på vänster fot i mina sprillans nya Dr Martens-kängor är det alla andra som går långsamt. Typiskt mig. Jag ger mig alltid iväg i god tid, allra speciellt om jag inte har varit på denna plats tidigare. Till vissa möten där jag riskerar att gå vilse så har jag ibland med mig någon personal från mitt boende. Jag har alltid haft dåligt lokalsinne. Mest när det kommer till att hitta till en viss adress. Däremot så kan jag tunnelbanan, pendeltåg och mycket annan kollektivtrafik i Stockholm väldigt bra. Det som kan stressa mig är om reseplaneraren visar att man ska byta till en buss som jag inte vet vilket hållplatsläge den år ifrån. Då väljer jag hellre en väg till min slutdestination som passar mig.

En förutsättning för att jag ska orka åka kollektivt är mina brusreducerande hörlurar. Jag köpte dem för ca ett halvår sedan och jag ångrar mig inte alls. En riktigt bra investering för oss med Aspergers syndrom/autism måste jag säga. Även för andra som är ljudkänsliga/stresskänsliga såklart. Min poäng är att man får helt enkelt hitta sina egna strategier för att minska sin stressnivå så gott det går. Min mamma tipsade mig en gång om att blunda när det blir för stressigt på tunnelbanan. Till och med med hörlurar. Det fungerar bra som komplement. Förut när jag köpte dåliga hörlurar och ofta så gick de sönder på väg hem från stan, så jag tvingades att åka utan. Då blev jag så extremt stressad, så pass att jag inte orkar åka hela vägen hem – utan måste kliva av tunnelbanan och vila. Jag blev helt förstörd när jag kom hem.

Då jag blir som mest rastlös, har som sämst tålamod – då kommer irritationen som ett brev på posten. Jag har mycket humörsvängningar, så många olika stämningslägen är en del av vardagen. Så detta har delvis sin förklaring. Då försöker jag bara stå ut i dessa jobbiga tillstånd och inte försöka komma med någon destruktiv lösning. Samt försöka att reglera stressnivån på bästa sätt.

Hur hanterar ni er stress?

 

Stress mellan aktiviteter – Att leva med Aspergers syndrom

Ni vet – när allt blir en enda stor röra? Eller när man blir för stressad för sitt eget bästa?

Stress är ett återkommande problem i mitt liv. Det är en för stor del av mitt liv, så stor att denna stress och psykisk ohälsa går hand i hand längs gator och torg nästan dagligen. Jag lider av en enorm rädsla för att komma för sent till bokade tider/möten. Har jag bråttom så får jag panik. Därför ger jag mig iväg i alldeles för god tid ibland. Med andra ord – det är väldigt sällan som folk får vänta på mig.

Den här dagen har varit rörig. Jag skulle egentligen ha gått hemifrån ca 9:45 och då hade jag inte haft bråttom. Fast jag visste att det inte skulle göra något om jag gick lite senare. Dessutom var jag inne i ett bra samtal med en personal (jag bor alltså på ett LSS-gruppboende). Jag hann till gymmet och genomförde träningen med knapp marginal. Vidare till nästa aktivitet – medicinsk yoga på habiliteringen. Vid Odenplan byter jag buss dit. Den första bussen som kommer är proppfull, så jag fick inte åka med. Men när nästa buss kommer får jag höra att det är någonting konstigt sträckan jag ska åka. Som tur var kunde jag kliva av vid rätt station ändå.

På yoga-passet kunde jag knappt koncentrera mig just på grund av stressen att inte hinna till exakt den tiden då bloggträffen via MISA (som jag är på nu) började. Som tur var kom jag i tid hit med, trots att bussen inte kunde stanna vid Centralen – jag hoppade av vid kungsgatan och hoppades på det bästa. Snabbt hittade jag en tunnelbane-nedgång till station Rådhuset. Då minskade stressen. Oddsen till att bli sen var små. Jag blev till och med en kvart tidig. Snacka om JAG i ett nötskal. Jag stressar alltid upp mig i onödan – i tid i och otid.

Känner ni igen er? Har ni några strategier?

Läs med om Aspergers syndrom och relaterat på min privata blogg: Yolandas blogg

Förhållandet mellan stress och sig själv

Det här är nog en av de stressigaste månaderna på året. Julen är snart här, man ska fixa julpaket till många, det blir mörkt och man är trött… men ändå mysigt! För mig handlar stressen just nu om att sticka, sy och virka, allt möjligt till Julmarknaden. Fortsätt läsa Förhållandet mellan stress och sig själv

Om skapandet av förutsättningar

Fann lite intressanta blogginlägg för ett tag sedan, angående den rådande hälsohetsen i samhället och om människors olika förutsättningar att påverka sin hälsa genom framförallt motion, men även andra livsstilsval. Det handlar om att social klass ofta är länkad till livsstilen och att människors olika förutsättningar glöms bort i diskussioner om folkhälsoproblem, såsom övervikt. Debatten om den ”dåliga folkhälsan” blir på så sätt grovt förenklad; man är piggare på att moralisera och skuldbelägga individers ”val”, än att titta på vilka underliggande strukturer som i hög grad bidrar till att påverka just de valen.

I kommentarerna till inläggen frågas det vad det är som driver folk att ”hälsomissionera” för andra på det sätt som ofta görs:

Jag förstår inte varför folk skall lägga sig i vad andra människor stoppar i munnen eller hur mycket de rör på sig?

Det är ju alltid de som tränar, tycker att de äter nyttigt osv som har något slags sjukt behov av att tvinga andra människor att göra likadant som de? Det är sällan man ser onyttiga människor propagera för att fler skall börja äta chips till middag, sluta träna eller röka ett paket cig om dagen?

Varför måste folk lägga sig i vad andra gör hela tiden? Själv vill jag inte bli överviktig och tänker därför någorlunda på vad jag äter, men jag skiter å andra sidan fullständigt i om folk proppar i sig 10 semlor om dagen eller dricker en liter cola om dagen eller om deras motion består bara av att ta en promenad ut till bilen i garaget.

Vad driver alla dessa självutnämnda hälsoexperter?

Två av svaren tycker jag är intressanta:

Angående vad som driver dem så är det väldigt, väldigt sällan renodlad omtanke om andra även det ofta påstås i en sådan utsträckning att de köpt det själva. Man kan helt enkelt inte hävda sig eller få uppmärksamhet för hur duktig och ”rätt” man är om de andra inte bryr sig.

Håller fullständigt med om detta, för den som är genuint intresserad av att förbättra någon annans hälsa, håller inte på och skuldbelägger, och avfärdar den andras förklaringar till varför den inte ”prioriterar detta” som ”ursäkter”. Men ett annat svar som ges får mig faktiskt att känna mig lite, lite träffad:

Sedan kan jag själv känna igen mig i hur det känns att träna mkt och äta rätt. Man vill liksom frälsa alla eftersom man mår så bra själv… Då är det lätt att sparka in öppna dörrar och predika utan att ta hänsyn till andras förutsättningar.

Inte för att jag brukar ”predika” för folk utan att ta hänsyn till deras förutsättningar, men jag kan känna igen mig lite i den här känslan av nästan vara lite ”nyfrälst” för att man just har upptäckt något som förbättrat den egna hälsan så avsevärt, att man liksom inte kan hejda sig från att ”dela med sig av sin nyfunna visdom”, var gång tillfälle ges. Men eftersom jag inte vill göra just det, tänkte jag att jag istället skulle skriva om just mina förutsättningar och begränsningar, vilka specifika omständigheter som lett till att just jag kunnat genomföra denna förändring i mitt liv.

Liksom flera av de personer som kommenterar, har jag dåliga erfarenheter från den påtvingade gymnastiken i skolan. Jag var alltid sämst i klassen på just det ämnet, reagerar negativt på tävling och stress, har alltid varit klumpig och min koordinationsförmåga är kass. Inget självförtroende alls när det kommer till all form av idrott, med andra ord. Hemifrån har jag fått med mig just det här skuldbeläggande hälsotänkandet, att jag skulle skämmas för att jag inte motionerade mer, men så fort jag hittade en motionsform som faktiskt passade mig och som jag tyckte var kul (Tai Chi), så var den alldeles för dyr för att jag skulle kunna fortsätta med den. Mellan 16-20, började jag i alla fall med Friskis & Svettis, vilket passade eftersom det var billigt, förhållandevis enkelt och inte särskilt tävlingsinriktat. Ett år lyckades jag gå där regelbundet, 3-4 gånger i veckan, och tyckte att det var roligt, men så flyttade jag utomlands och lyckades inte förmå mig till att ta upp det igen när jag kom tillbaka.

Varför gjorde jag inte det, kan man fråga sig? Förmodligen för att jag var för stressad; försökte redan kombinera studier och jobb med socialt liv och andra fritidsintressen. Men ett annat skäl kan ha varit att jag inte hade tränat av rätt orsak. Även om jag faktiskt tyckte att det var kul det året jag förmådde mig till att gå regelbundet, så var det definitivt en utseendefixering som hade drivit mig mer än något annat. Vilket kändes stressande och ångestladdat. Det förtog allt det roliga med träningen och omvandlade den till ytterligare ett jobbigt ”måste”.

Visst gjorde jag några försök genom åren. Köpte Friskis-kort och kom iväg en eller två gånger. Köpte klippkort på simhallen med samma resultat. Bortkastade pengar. Jag försökte även träna gratis, genom att försöka konstruera ett eget träningsprogram att köra igenom hemma. Det blev inte av mer än en gång.  Alldeles för svårt att motivera sig. Den motion jag ägnade mig mest åt mellan 21-36, var långa promenader, något jag alltid tyckt om. Men när stressen varit för stor, eller depressioner brutit ut, har det varit svårt att få in det också, särskilt om jag inte haft någon att gå med, vilket oftast varit fallet. När jag senare utvecklade någon form av social fobi, blev det nästan omöjligt, svårt nog att bara gå ut genom dörren.

Det här om att psykisk ohälsa gör det tusen gånger svårare att komma igång med träning, är också något som tas upp i flera av kommentarerna till de länkade inläggen.

Psykisk hälsa/psykisk ohälsa spelar STOR roll på den fysiska hälsan. Genom åren har jag sett vänner som är underaktiva/överaktia/hetsäter/svälter sig/skär sig, allt bottnar i en psykisk ohälsa. Det syns inte utanpå hur insidan mår. För det otränade ögat kan en kommentar som ”jag orkar inte/jag är trött/det är tråkigt” osv vara det personen säger men egentligen är det en depression.

Istället för att anklaga och säga till folk att anstränga sig mer/sluta vara lata/bekväma öppna upp för alternativ och faktiskt vara mer tillåtande för psykisk ohälsa. Istället för den tabu jag upplever kring psykiskt ohälsa så behövs mer stöd och öppenhet.

Jag har ADHD och fick diagnosen som vuxen. Jag har i skolan av lärare och kompisar blivit kallad för lat/bekväm/slarvig/glömsk. Jag har varit jobbig/påfrestande/högljud. Jag tog studenten med samlat betygsdokument. Endast fyra lärare från förskolan till studenten har fått mig att må bra och tro på mig själv. När jag kom ut i arbetslivet fungerade det inte, jag hade depressioner, ångest och jag har utvecklat tvångstankar. Hela mitt liv har jag trott att om jag bara anstränger mig mer kommer jag att lyckas ha en fungerande liv.

Nu är jag överviktig, underaktiv, sjukskriven och sen några dagar också däckat av biverkningar ifrån Concerta. Jag ska snart börja på KBT samtal hos psykiatrin efter att ha först väntat 7 månader för utredning och nu i 3 månader efter utredningen. Jag gör allt jag kan men hjälpen är inte lätt att få då jag anses må tillräckligt bra (inga självmordstankar/försök).

Jo, det där kan man känna igen sig i… Så vad exakt ändrade situationen för mig? Var fick jag plötsligt denna motivering ifrån? Det finns i alla fall en del faktorer jag kan peka på.

Delvis måste jag konstatera att både min psykiska och fysiska hälsa nog redan hade förbättrats, när jag började träna regelbundet igen, i början av 2012. Denna förbättring skulle jag säga hade skett gradvis, sedan 2008, ungefär. Det gick ytterst långsamt, var en ständig uppförsbacke med eviga återvändsgränder, och det var nog svårt att uppfatta förbättringarna med blotta ögat (tror endast de som känner mig väl såg dem överhuvudtaget), men de fanns ändå där. Delvis hade jag vidtagit en mängd åtgärder på eget initiativ (vant mig av med att röka, motarbetat ätstörningar, gått ner i vikt, återupptagit studier och försökt vänja mig mer med sociala sammanhang), delvis hade jag, p.g.a diagnosen jag fått 2008, blivit berättigad till viss (om en begränsad och många gånger missriktad) hjälp. Om jag hade försökt 2006 eller 2007 istället, är det fullt möjligt att det helt enkelt hade känts för tungt och övermäktigt. Det kanske blivit ytterligare ett misslyckande som bara legat där och tärt på självförtroendet.

Men jag kunde ju inte veta att det skulle funka 2012 heller, och det krävdes en hel del mental bearbetning innan. Inte minst krävdes det att titta på alla hinder som stod i vägen. För att övervinna dem, måste man först erkänna dem, ta dem på allvar, inte bara avfärda dem som ”ursäkter”. Det största hindret för mig var rent ekonomiskt. När pengarna knappt räcker till medicin och mat, hur ska de då räcka till någon form av träningskort? Visst, det finns gratissporter, men jag visste av erfarenhet att mina chanser att lyckas komma igång med regelbunden träning, skulle vara betydligt lägre om jag inte hade någon att träna med. Att träna i grupp funkar som en sporre för mig, det blir helt enkelt svårare att ge upp om jag har andras ögon på mig. Samtidigt var just det där med ”andras ögon på mig” en enorm källa till ångest, det är ju just andras blickar, granskning och värdering man är rädd för, om man har social fobi. Och jag som var så otränad, vad skulle andra tänka? Och skulle jag behöva byta om med andra, duscha med andra? Hur skulle jag överhuvudtaget förmå mig att ta mig dit?

Just den sista frågan, kändes som det lättaste hindret att ta sig över. Jag har faktiskt både en Friskis-lokal och simhall bara något kvarter från där jag bor. Faktum är att jag har tänkt på det alla år jag bott här. ”Åh bara fem minuter från Friskis/simhallen, ja, man borde ju sätta igång.” Men simhallen tog emot. Visserligen har jag alltid gillat att simma, men jag gör det helst i havet, inte i en trång pool där andra människor kan simma på en. Och att visa sig i badkläder kändes väldigt ångestladdat. Bättre då med Friskis, då kunde man ju faktiskt byta om och duscha hemma, eftersom det bara var något kvarter bort. Sedan hade jag ju positiva minnen av just Friskis, från när jag tränat där i ungdomen. Det har alltid varit väldigt välkomnande för alla, oavsett ålder, ekonomisk bakgrund eller fysiska förutsättningar. Plus vetskapen att jag hade lyckats med regelbunden träning där tidigare i livet, även om det varit längesedan. Motståndet mot just Friskis, var därför lägre än till andra träningsalternativ. Säkert ett av de billigaste alternativen också. Men ändå för dyrt för mig. Tills jag fick reda på att man kunde få något som hette ”FaR-kort” = träning på recept.

FaR-kortet kostar 600 kronor (en hundralapp tillkommer en gång varje kalenderår) och gäller för tre månader. Det är egentligen ändå för dyrt för mig, men eftersom julen började närma sig, kunde jag önska mig det i julklapp av min familj. Och tre månader kändes som en lagom ”prövoperiod”, hellre betala 700 för tre månader än 1600 för ett halvår, om det nu bara skulle bli några enstaka besök i vanlig ordning. Men nu blev det inte så, för redan vid första besöket kände jag mig osannolikt stärkt.

Jag hade gått dit ombytt, för att slippa kroppsångest och nojor över granskande blickar, men redan när jag stod där och väntade på att passet skulle börja, tillsammans med alla andra människor som var där för att träna, kände jag att det här med att byta om och duscha med andra, kanske inte skulle ha varit så farligt, trots allt. Denna positiva känsla bara förstärktes när jag genomförde passet, för att inte tala om efteråt. Definitivt något jag ville uppleva igen. Den positiva cirkeln hade börjat.

Under det 1,5 år som gått sedan dess, har jag fortsatt att träna regelbundet och det har känts lika bra nästan varje gång. Jag har försökt mig på nästan alla former av träning som FaR-kortet gett tillgång till, vilket inneburit träningsformer jag aldrig trott skulle vara något för mig, såsom jogging, och träning på gym. Jag har vågat mig bort från den närmaste Friskis-lokalen, och känner nu nästan inga nojor alls över att byta om eller duscha offentligt. Varje pass är en ny utmaning, och vetskapen om att jag klarar det här förstärker självförtroendet varje gång. Lite som ”det finns mycket här i livet jag inte klarar, men jag klarar i alla fall detta pass, och då ska jag banne mig genomföra det också!” Genom träningen har jag kunnat bevisa för mig själv att jag inte är så kass på något jag verkligen trott var min svaga sida. Jag må fortfarande vara klumpig och ha en dålig koordinationsförmåga, men jag är faktiskt inte alls så dålig på sporter som kräver styrka och uthållighet. Inte minst har träningen hjälpt mig överkomma mina sociala svårigheter. Det spelar ingen roll att jag har träning på recept, eller att jag är arbetslös, fattig och funktionshindrad, för när vi väl står där och tränar i grupp, är vi alla lika. Jag kanske till och med sitter bredvid någon som tidigare i veckan ratat mig på en anställningsintervju på spinningcykeln, men den personen måste anstränga sig lika mycket som jag, under passets gång. Det har hjälpt mig enormt att tänka så.

Så på det sättet kan jag känna igen mig i den här känslan av att nästan vara lite ”nyfrälst” och jag hoppas verkligen att jag inte inger andra ångest eller dåligt samvete när jag pratar om det. För ångest och dåligt samvete är, som sagt var, extremt dåliga morötter. Det borde jag, om någon, veta. Därför kan det också vara nyttigt att påminna sig själv om de förutsättningar (och privilegier!) man har, som gjort det möjligt att ta steget själv. I mitt fall, det faktum att jag hade tillräckligt god fysisk och psykisk hälsa för att överhuvudtaget börja. Att det fanns en plats för mig att träna på, där jag kunde känna mig välkommen och inspirerad, snarare än malplacerad och underlägsen. För att inte tala om närheten till detta ställe. Och att det fanns priser som var överkomliga, om än inte för mig, så åtminstone för de som hjälpt mig (har lyckats betala två av sex träningskort på egen hand, de andra har jag fått i julklapp eller födelsedagspresent) . Och att jag haft tid.

Förutsättningarna och hindren är olika för alla, det får vi aldrig glömma bort. Vill vi lösa problemet på kollektiv nivå, måste vi titta på strukturerna, precis som Fanny och LD pratar om. Vill vi lösa det på individuell nivå, måste vi titta till just de förutsättningar och hinder som råder i det enskilda fallet. Men de måste tas på allvar. Svepande generaliseringar och skuldbeläggning funkar knappast på vare sig strukturell eller individuell nivå.