Torsdagsbloggare Marie, delt Misa Bondegatan

”I rymden finns inga känslor” och att vara annorlunda!

Jag har sett en film på bio som heter ”I Rymden finns inga känslor”. Jag tycker denna film är otroligt sevärd. Den är så charmig. Det finns mycket värme och kärlek i filmen och den är också väldigt rolig. Filmen handlar om en kille som heter Simon som har Asperger Syndrom.

Jag rekommenderar folk som tänker se filmen att inte ta den på så blodigt allvar. Många med AS tycker att man driver med folk som har AS och att allt är så överdrivet. På det kan jag bara säga att filmen visar upp många svårigheter som man kan ha när man har AS men för att filmen ska blir rolig har man överdrivit dessa svårigheter i graderna. Det är alltså inte alls frågan om att det ska vara en parodi och inte heller är det tänkt att det ska vara en film som visar fakta om AS. Många hakar upp sig på flera saker i filmen men jag tycker, ta filmen för vad den är bara och försök se budskapet i stället. Filmen visar på, att när man har AS och många svårigheter i detta funktionshinder så kan man ändå bli älskad, trots att han/hon är annorlunda. Kan också tala om att Bill Skarsgård som spelar Simon i filmen har inte AS på riktigt, men han har läst mycket om funktionshindret och träffat flera människor som har det inför inspelningen av filmen. Jag tycker han är jätteduktig. Jag fick mig en ordentlig tankeställare av filmen. Så här tänker jag.

Ofta önskar jag att människor jag tycker om och ser upp till, kunde acceptera och respektera mig, tycka om mig och ta mig för vad jag är, trots att jag är annorlunda, lite jobbig, ej felfri, speciell och intensiv. Önskar folk kunde se mina goda egenskaper, goda sidor och handlingar, i stället för bara de negativa. Önskar att de inte bara kunde se alla fel man gör, det konstiga med mig och hur annorlunda jag är. Folk ser bara de dom vill se. Inte konstigt att folk inte orka med en. Hade man suttit i rullstol är det bara rullstolen folk ser och dömer efter det. Folk tänker: En människa i rullstol kan man ju inte vara vän med. Folk i rullstolar är bara korkade likadant är det men människor som har Neuropsykiska funktionshinder. Folk har sådana otroliga fördomar och dömer ofta bara efter första intrycket de får av en. NPF syns inte utanpå men märks på sikt.

Jag brukar ofta säga att det alltid är insidan som räknas hos människor. Man ska älska människor för vad de är inte för vad de gör eller för hur de ser ut tycker jag. Men det är precis som en person jag känner alltid brukar säga. Människor är ofta rädda för sådan som de inte vet något om. Folk är rädda för mig eftersom de inte vet något om Neuropsykiatriska funktionshinder. Därför skrämmer jag bort folk. Men inte med avsikt förstås.

Det är en sak till jag måste skriva om. Jag har funktionshinder som ADD, autismliknande tillstånd och Specifika inlärningssvårigheter, jag är homosexuell, jag är annorlunda, jag är otroligt envis, jag kan bli för intensiv, jag pratar väldigt mycket, men jag kan också vara väldigt blyg. Men det är sådan jag är och det hör till min personlighet. Jag vore inte jag om jag inte hade mina funktionshinder, min läggning, mina svårigheter eller var lite annorlunda. Det går faktiskt att älska mig ändå, för ingen är felfri eller helt perfekt, inte ens jag. Ibland kan det till och med vara lite gulligt och charmigt att vara lite knasig, konstig och annorlunda. Jag är som jag är och fungerar på mitt sett. Kan inte folk älska och acceptera mig för den jag är så behöver de inte vara min vän överhuvudtaget. Så resonerar jag. Vad tycker ni?

Jag har ju en tendens att ofta bli missförstådd. Kanske även ni andra känner igen er? Ofta beror det på att andra människor missförstår mig. Men jag missförstår också andra. Därför är det viktigt för mig att folk är ärliga och säger som det är. Jag hatar att behöva hålla på att spekulera och analysera i saker för då får jag bara fel bild av saker. Jag vill veta hur det ligger till, så jag inte går och tror fel saker. Jag vill veta hur folk uppfattar mig, jag vill veta vad folk tycker, tänker och känner. Jag vill veta hur saker och ting fungerar. Detta mycket för att slippa en massa onödiga missförstånd som så ofta uppstår. För mig har missförstånd förstört så mycket. Jag har förlorat så många fina människor ur mitt liv, som betytt så otroligt mycket för mig, på grund av att det uppstått onödiga missförstånd. Jag tycker detta är väldigt jobbigt. Någon annan som tycker det?.

Filmen ” I rymden finns inga känslor” var i alla fall helt underbar. Den visar att man är faktiskt inte galen eller någon idiot bara för att man har Neuropsykiska funktionshinder. På tal om det så vet jag att folk med NPF ofta förknippas med kriminalitet. Visst många som är kriminella råkar ofta ha någon sorts Neuropsykiskt funktionshinder, men långt i från alla som har ADHD eller Asperger Syndrom är kriminella, hotfulla eller våldsamma. Media har gett ut en sådan himla fel bild och det är så synd. För det gör att människor blir ännu räddare för folk med NPF, särskilt när det är så många som inte vet något om funktionshindren. Många blir till och med för rädd för att ta reda på fakta. Detta är också fördomar så det smäller om det. Men tyvärr så ser verkligheten ut så. Man blir nästan rädd själv för att berätta för andra om vem man är och tala om vilka funktionshinder man har och vad de ger just mig för svårigheter. Någon som funderat på detta? När, var och hur ska man berätta om NPF?

Se filmen nu i alla fall tycker jag. Den är rolig men också speciell. Hoppas ni får samma uppfattning som jag.

Tack för mig.

Marie Munther MISA Bondegatan