Gästbloggare Katarina, deltagare på Misa Globen

I lördags när jag skulle plocka maskrosor i min trädgård så hände det en olycka. Jag hade tänkt sätta massa vackra maskrosor i en vas vid grinden. När jag gick där så ramlade jag i en grop. Jag fick jätteont i foten och jag kunde inte stödja mig på foten, då försökte jag krypa hem men det kunde jag inte heller.
Sen ropade jag på mamma men hon hörde inte, då kom nya grannen som hörde mig skrika.
Han gick in och hämtade mamma.
Mamma tyckte jättesynd om mig, hon hämtade kylspray och sprutade så min fot blev kall.
Grannen och mamma hjälpte mig att stå upp, jag fick stödja mig på dom och så hoppade jag in i huset på ett ben! Grannen var jättesnäll som hjälpte mig även fast han hade bråttom till en middag så han fick en champagne av mig och mamma.
Jag fick bandage om foten och jag går med kryckor.
Jag hade svårt att gå i trappan hemma! På natten när jag sov så vaknade jag halv fem av att jag hade så himla ont, då ropade jag på mamma och då fick jag medicin.
Nu blir foten bättre och bättre för varje dag.

Katarina

Gästbloggare Per, deltagare på Misa Bondegatan

Jag heter Per och jag kommer att publicera en novell i tre, fyra delar här i form av blogg-inlägg varje fredag.

Jag är mobil

”Mamma, mamma – titta! Jag kan hoppa ned från den här stenen…. Mamma!”

”Jag ser dig, Fia. Du är jätteduktig!”
Minnet av min lillasysters replik på stenen i skogen någon gång på 70-talet dök

upp i mitt huvud när den högljudda kvinnan äntligen avslutade sitt mobilsamtal. Jag hade gjort en spontan tur upp till toppen av Globen med de små vagnarna som går på spår som löper utanpå arenan, och omedelbart när nedfärden börjat, hade mobilkvinnan ringt upp någon för att rapportera:

”Nu har vi varit uppe på Globen… Vad sa du – det är ett sånt förskräckligt

babblande här runt omkring… VA!? Ja ja, men det var skithäftigt, eller hur, ungar?”

”JAAA”, hade hennes barn vrålat unisont när hon vänt luren mot dem.

Jag uppskattade att gondolen i vertikal ledd hade förflyttat sig högst 30 cm från

toppen när kvinnan hade grabbat sin mobil, det vill säga bedriften var ungefär på samma nivå som min systers 30 år tidigare. Jag blickade ut över Stockholms södra förorter som var på väg att skymmas av Globen. Min födelseort Björkhagen låg där inbäddad i försommargrönska, och precis bakom skymtade Nackareservatet, som var förknippat med så många minnen; kojor i skogen, fiskeutflykter men även tonårsbus i stil med mopedåkning och öldrickande. Minnena flödade men avbröts tvärt när vi var nere och jag fick en knuff i ryggen av någon som ville komma ut.

Visst levde vi närmare naturen när jag var ung, tänkte jag när jag släntrade

genom eftermiddagssolen i riktning mot min cykel. Vi sparkade fotboll, vi lekte kull och ibland låg vi på magen och letade efter fyrklöver i skogsgläntor, men inte fan satt vi klistrade vid små idiotiska datorskärmar hela dagarna. Och vi pratade inte i mobil heller. Nutida människor är inte riktiga, dom är snart uppbyggda av ettor och nollor själva!

När jag skulle låsa upp min cykel gjorde jag en fasansfull upptäckt: väskan med min nya, dyra laptop var borta. Jag hade glömt den i gondolen. Blixtsnabbt vände jag om och sprang i väg till biljettdisken. Utöver personalen fanns inga människor i närheten, och ingen hade lämnat in min kvarglömda dator.

”Gå till polisen”, sa dom, ”om det ska finnas nån chans att du ska få ut nåt på försäkringen.”

Femton papp, tänkte jag, och inte mer än tre månader gammal… Hur fräcka kan folk bli? Få se nu… Polisstationen på Torkel Knutssongatan får det bli.