olika saker

ofta tänker jag på hur det var när jag var yngre. det var ofantligt länge sen jag gick på dagis/skola vart har tiden tagit vägen. jag mins dom gånger jag sov hos mormor och morfar. jag mins skolavslutningarna i skolan. saker vi gjorde då som idag ens knappt existerar. som kula. vi spela kula på rasterna.

många klagade på maten i skolan. men jag tyckte det va gott för det mesta. jag förstår inte varför folk klagade på maten, vi ska vara glada att vi fick någon mat i skolan. något annat jag mins från skolan var hur alla klagade på att kläderna man fick låna på idrotten inte var tvättade. Det va dom ju…….jag tycker dom var fjantiga som inte kunde låna kläder bara för att dom sa att ”jag vill inte ha några kläder som andra svettats i”

det är mycket jag vill ändra på om jag kunde gå bakåt i tiden. hur hade mitt liv sett ut i dag om jag fick ändra det jag ville, från det förflutna? det är blandade känslor över allt. jag är så rädd för framtiden. det börjar komma alldeles för mycket teknik och det blir bara värre och värre med klimatet. Och det krigas överallt.

För att övergå till något helt annat. jag har det åter igen jobbigt med kärleken. jag borde tala om för honom vad jag känner, så kanske jag kan gå vidare. Men det vet man ju aldrig. Jag hade ju chans att säga det till han för några dagar sedan. Men jag han inte.

Och jag vill att han ska vara på rätt humör. Jag kommer aldrig få han, det vet jag i huvudet. Men både mitt hjärta och kropp vill inte ge upp, och är övertygad om att det kommer bli han och jag en dag, men det lyssnar inte på hjärnan på. Jag tror det finns många som känner som jag och har samma problem. Och ibland klarar jag av att lägga det åt sidan och fixa saker i mitt liv som jag behöver. Men inte just nu, nu kan jag inte det. Och det är plågsamt oerhört plågsamt.

Ibland vill man bara skrika ut sina känslor, och det känns som man pratar med en sten. Förvisso känns det ibland som att stenen förstår mig mer än någon annan. Men jag har vänner som stöttar mig i det här. Och jag vågar inte längre satsa på någon annan kille för jag vet att jag aldrig kommer att kunna gå ifrån hans känslor. Dom sitter inristade i stenen i mitt hjärta.

Ibland vill jag bara försvinna här i från, bara flytta och börja om på nytt. Och ibland föreställer jag mig att jag behöver ändra mig för att han ska gilla mig. Men jag vet att jag inte behöver ändra på mig för hans skull. Jag tror dessutom att han vill att jag ska vara den jag är, eller jag tror inte jag vet. Jag tror jag aldrig kommer sluta hoppas, Det är nog min stora svaghet.

Jag tror jag är rädd för att släppa taget om honom, löjligt rädd skulle jag säga. Men om jag någonsin kommer att släppa det här det vet jag inte. Men upp och ner. Det vet jag att det kommer att gå.

Nu när jag byter ämne för tredje gången handlar det lite om det jag skrev först om, skolan. Jag längtar tillbaka så till skolan, jag skulle vilja studera Engelska och Svenska. Men det kommer jag aldrig kunna göra. Det kostar som allt annat här i världen. Pengar hit och pengar dit………….blääääää säger jag.

det här blev ett blandat inlägg och kanske lite långt. Men det gör inget.

Var är du för mig?

Ibland undrar jag vad meningen med oss två. Du och jag, jag vill ha dig så nära. Och nu kan jag inte sova på grund av dig. Vad är mitt öde? Vad slutar det här? Vill ha dig här. Eller vill jag inte? Det finns för många frågor som man aldrig kommer få svar på. Det finns mycket jag aldrig kommer få svar på. Just nu vägrar min kropp att sova.

Tanken går till dig. Jag önskar att du var hos mig. Att få ligga i famnen och bara somna. Famnen där allt är lugn och ro. Jag är konstigt nervös. Jag har en panik attack. Men jag är ensam och kan inget göra…..jag och ior, och så du som är den som alltid finns där i vått och tort. Dig jag älskar dag in och dag ut. Men just nu vill jag ha dig hos mig. Men jag vågar inte ringa dig så här sent.

Tyvärr vet jag inte om jag någonsin får det jag vill. Jag begär inget av dig. Jag vill bara att du ska va lite mer tillgänglig för just mig. Jag saknar dig mer än du förstår och tror. Just nu vill jag ringa dig, höra din röst för att lugna ner mig. Men nu är jag hjälplös. Ingen jag kan höra av mig till. Jag ångrar aldrig att jag träffa dig även om du aldrig kommer bli det jag vill.

vad vill jag?

när man inte vet vad man vill då är det svårt. ska jag spela teater eller inte? tänka, tänka, tänka, tänka. varför är jag problemet? varför tar jag på mig för mycket utan att tänka mig för? så många frågor så få svar. När man känner att man är ett problem på teatern fast alla andra säger tvärt i mot. men man kan aldrig göra ett ord osagt och man aldrig göra någon sak ogjord. 

saker man säger man säger och gör kan både bli fel och rätt. Ändå säger det flesta att det inte finns rätt eller fel. Teatern jag går på vill jag sluta på för jag känner att jag inte är välkommen. Men jag kan säkert lösa det, men jag vill samtidigt inte. Teatern är mitt allt, min plats där jag är drottning. Men vad ska man göra. vart jag än är så blir det något tokigt.

Vad kan man begära av en regissör? vad kan man begära av skådespelare när det gäller amatör teater? jag ser mig själv nere på teatern där jag kan vara mig själv, där jag kan spela teater med mig själv. där jag kan få vara ett barn om det är det jag vill. Jag är förvirrad jag vill men jag vågar inte. ibland känns det som att regissören tror att jag detta för att få uppmärksamhet, fast så är ju inte fallet. 

men jag vill ju innerst inne inte alls lämna teatern, men jag känner som att jag är ett problem så jag måste där ifrån. Och det är ju bara jag som kan bestämma hur jag vill göra. Vägen delar sig i två, vilken väg ska ta?

IMG_4507 

Jag vet att jag måste väga fördelar med nackdelar, men jag vet även att om jag får prata ut med regissören så skulle nog allt falla på plats. ibland känns det som jag behöver ha med mig någon som ser efter mig som ett barn. Men så kan man inte ha det……inte jämt. Jag önskar att jag slapp det här. Jag har gått igenom många vägskäll där jag inte vet vart jag ska gå. fast det har alltid löst sig. 

Och jag blir ju inte gladare av att höra ”det är bara du som kan bestämma” för DET VET JAG!!!!!!!! vilse i skogen det är vad jag är. Om jag får prata om det mer så kanske jag tillslut kommer på vad jag vill.

jag ville så gärna lära mig och buktala med, men det känns inte som det är någon ide. Så vad gör man när allt går i mot en? Teatern är som en vän som aldrig överger en. Jag storgråter inombords, FATTA ATT JAG VILL VARA KVART PÅ TEATERN!!!!!!!!! Det här är lite som att erkänna för en kille/tjej att man är kär i den, man vågar inte och man går och drömmer om att det ska hända. Man står där och undrar om han/hon ser mig……. hur ska jag säga det till honom/henne? 

ska jag gå det vägen där jag kommer vara singel, eller ska jag gå den andra vägen och säga som det är till honom/henne? Jag hoppas det någonstans finns något ljus idena tunnel…… för jag gråter floder och vill bara försvinna från det här. Men att fly från problemet hjälper inte. 

När allt brister

En dag kan vara bra, rolig, fantastisk och bara falla ner i inget alls. Det är en sådan kväll för mig. Man känner att man vill ge upp allt, trots att dagen varit helt ok. Men det finns mycket annat som jag mår dåligt av. Jag vill ge upp allt. Jag har förmodligen gjort bort mig inför en kompis. Jag verkar förlora han mer och mer. 

Även om det inte hjälper att bara strunta i saker. Så vill man bara ibland göra de. Jag försöker lära mig buktala, jonglera och lösa rubrikskub. Men det går trögt, jag har hjälp från många, men inte så mycket som jag önska. Allt går emot mig just nu, känns det som.

Nä nu är orden slut, resten får tala för sig själv.