Musikalrecension: ” On the Town”/ Spira/ Kulturhuset i Jönköping torsdagen 181011

Jag var på en jättebra musikal, regisserad av Roine Söderlund,  på Spira/ Kulturhuset i Jönköping torsdagen 181011 som heter: ” On the Town”.  Det är en jättehärlig musikal med fullt av härlig musik och jättebra sångtexter.

Själva historien, ” On the Town”  handlar om tre stycken sjömän som kommer till New York på 1930 talet. Var och en av dom vill ” göra” staden på sitt sätt. Men Davie drömmer om att hitta sin drömtjej som han har sett på en affisch som är utnämnd till månadens tjej” ,  på tunnelbanan i New York, som ska vara bra på det mesta som att sjunga opera, och kulstötning och att spela tennis och flera andra saker, enligt egen utsago.

Eftersom han en gång har räddat livet på sina två kompisar så bestämmer sig hans kompisar för att hjälpa honom att hitta Davies drömtjej och de bestämmer sig för att leta runt hela New York tills de hittat henne och de har bara 24 timmar på sig att leta efter henne.

Det hela slutar med att de dels hittar Davies drömtjej och varsina egna tjejer. Men till slut måste de gå ombord på sitt fartyg för att fortsätta sina arbeten som sjömatroser och de går till havs efter att ha sagt hejdå till sina flickvänner.

Jag tycker att musikalen, ” On the Town” är en väldigt härlig, häftig och rolig föreställning full av härliga sång och dansnummer. Skådespelarna är otroligt duktiga och det är en helt otroligt skön stämning över hela föreställningen. Jag vill varmt rekommendera alla som råkar ha vägarna förbi Jönköping, eller som redan befinner sig i Jönköping att se denna alldeles otroligt välgjorda musikal!

Vad fan vill du mig?

Ofta när jag är inne i stan (Stockholm) så kommer det fram olika personer. De verkar vilja allt möjligt. Vissa är helt oskyldiga och vill bara veta vilka linje samt riktning de ska åka till sin slutdestination. Det är helt okej. Jag råkar kunna tunnelbanans samt pendeltågens stationer utantill. Jag kan också många bussar, lokaltåg och spårväg city. Det är en rätt udda talang, men jag kan leva med att ha den.

Jag står och väntar på en av mina arbetskonsulenter på MISA utanför uppgång Björns trädgård vid tunnelbanestation Medborgarplatsen. Då kommer en engelsktalande man fram till mig. Han vill låna en energikälla för att ladda sin telefon. Allvarligt talat: Ska jag då stå och kallprata med honom i en halvtimme medan han laddar sin telefon på min powerbar? En främmande person? Ursäkta?

En gång när jag åkte gröna linjen från Vällingby in till stan knackar någon på min axel. Jag är van att det kommer hemlösa eller tiggare och vill ha pengar, så jag struntade i knackningen och låtsades som ingenting (jag har absolut inget emot tiggare eller hemlösa – tvärtom. Dock så har jag rätt ont om pengar, så jag försöker hålla i dom). Då såg jag ett papper dyka upp framför mitt ansikte markerat med Stockholms lokaltrafik (SL). Mina hörlurar åkte av och det var alltså dags att fylla i en utvärdering av den linjen jag satt på (gröna söderut).

När jag precis hade gått ut från gymmet Vid Fridhemsplan kommer en äldre man fram till mig. Han talade dålig svenska och undrade vart Tandakuten låg. Jag förklarade att jag inte bor i stan, men han vill ha en förklaring. Jag hade en aning, men inte tillräckligt för en vägbeskrivning. Det blev ganska långdraget, men han gav sig till slut.

För att inte tala om alla gånger folk har frågat om jag är gravid. Varför ställer man ens den frågan? Till främmande personer? ”Ska du få en bebis?”, ”Är du gravid?”, ”Ursäkta, man får inte åka den här attraktionen om man är gravid”, ”Får man röka om man är gravid?”. Ja, det är många repliker. Jag förstår bara inte varför folk lägger sig i sådant dom inte har med att göra. Helt obegripligt.

Nästa: Brommaplan (grön linje västerut)

Jag sitter på tunnelbanan och lyssnar på musik. En hemlös man kommer fram till mig och förklarar att han behöver tandvård och vill att jag ska bidra med lite pengar. Jag tappar efter ett tag tålamodet och ger honom 100 kr. Han stirrar på mig. Jag ger honom 100 kr till. Så var det med det.

Slutord: Den så kallade verkligheten verkar, baserat på mina upplevelser (både ovannämnda och andra), smått störd. Det är viktigare att man har snyggt utseende än att man har en bra personlighet. Den synen får oss inte att må bra. Både män och kvinnor har märkliga skönhetsideal som vi tvingas försöka leva upp till. Varför kan inte alla bara sköta sig själva? Självklart ska man ha support av andra. Det är helt okej att fråga om vägen någonstans och ens reaktion på detta kan bero på ens sinnesstämning just nu. Mycket händer på insidan, men vi ger den inte tillräckligt med uppmärksamhet. Min önskan är att vi inte dömer varandra efter utsidan, utan utforskar insidan först.

 

teater

på måndagar brukar jag spela teater det är jätteroligt att spela teater  för att värma upp oss brukar vi leka leker innan vi ska träna på pjäsen läraren ger oss en manus som måste träna på  innan eleverna kommer till teatern. vi  spelade Narnia förra året jag var en av syskonen.