Gästbloggare Per, deltagare på Misa Bondegatan

Här kommer fortsättningen på novellen: Jag är mobil
Del 1

Min cykel tog mig raka vägen till nämnda gata på Södermalm, men när jag trodde att jag var klar med mitt ärende uppstod ett oväntat problem.

”Så du har tappat bort din dator?” sa polismannen bakom disken.

”Ja.”

”Det är något som inte stämmer här. Jag har bett min kollega här bakom att kontrollera saken, men det finns inte ett ord på Facebook om att du skulle ha tappat bort din dator. Svensson gjorde en sökning via Google, men utan resultat, som sagt. Så dina uppgifter är inte trovärdiga.”

”Men”, försökte jag, ”jag har ju tappat bort datorn. Då kan jag ju inte skriva i statusfältet att jag har tappat bort min dator… när jag inte har nån dator…”

”Du har väl Facebook i mobilen? Eller är du dum, eller? Du måste ju skriva såna här saker på Facebook – hur ska vi annars kunna veta att det verkligen har hänt!?”

Jag insåg att jag hade gjort ett misstag, så jag bad om ursäkt och lovade att skaffa Facebook i mobilen så fort jag fick råd. När jag kom ut på gatan gick det upp för mig att jag inte hade kollat min e-post på flera timmar, så jag gick in på Pressbyrån och köpte en surfbiljett till deras publika datorer. När jag hade loggat in visade det sig att jag hade fått ett mejl från en okänd kvinna. Upphittad dator, stod det i ämnesraden. Yippie, ropade jag högt, det finns fortfarande hederliga människor! Jag grep efter min urålderliga mobil men hejdade mig. Ville jag verkligen ha tillbaka datorn?

Jag gick tillbaka till expediten och köpte en kopp kaffe och en kanelbulle för 20 spänn, och medan jag pumpades full av hiphop från högtalarna i taket, tog jag mig en rejäl funderare. Man borde återvända tillbaka till naturen, tänkte jag, och leva ett genuint liv. Nästa steg i Facebook-eran är väl att riksdagen sammanträder på Facebook, och efter det kommer väl att… att fångar får avtjäna sina straff på Facebook när platserna på fängelserna inte räcker till. Och till sist får man väl inte ens para sig i verkligheten. Nej – jag vill inte vara med längre! Jag hoppar av!

Gästbloggare Katarina, deltagare på Misa Globen

I lördags när jag skulle plocka maskrosor i min trädgård så hände det en olycka. Jag hade tänkt sätta massa vackra maskrosor i en vas vid grinden. När jag gick där så ramlade jag i en grop. Jag fick jätteont i foten och jag kunde inte stödja mig på foten, då försökte jag krypa hem men det kunde jag inte heller.
Sen ropade jag på mamma men hon hörde inte, då kom nya grannen som hörde mig skrika.
Han gick in och hämtade mamma.
Mamma tyckte jättesynd om mig, hon hämtade kylspray och sprutade så min fot blev kall.
Grannen och mamma hjälpte mig att stå upp, jag fick stödja mig på dom och så hoppade jag in i huset på ett ben! Grannen var jättesnäll som hjälpte mig även fast han hade bråttom till en middag så han fick en champagne av mig och mamma.
Jag fick bandage om foten och jag går med kryckor.
Jag hade svårt att gå i trappan hemma! På natten när jag sov så vaknade jag halv fem av att jag hade så himla ont, då ropade jag på mamma och då fick jag medicin.
Nu blir foten bättre och bättre för varje dag.

Katarina