Torsdagsbloggare Marie, Bondegatan


Varit på ABF-huset på ”Världsdagen för psykisk ohälsa” i helgen. Sett och hört en massa tänkvärt. Fick också se föreställningen ”Den tjocka olyckan” Det är Freja musikteater som satt upp den. Ensembeln består av bara folk med Neuropsykiska funktionshinder. Nej inte enbart. Några var några normalstörda också som var med. Jättebra föreställning och alla var så duktiga och modiga. Det har varit en givande dag. Allt jag hört och sett har gett mig så många tankar.
Idag fick jag lära mig ett nya ord. BREDVIDSKAP! Tycker jag var så bra och det är just så jag lever. I brevidskap och i utanförskap i samhället. Skulle hellre vilja leva i gemenskap och i innanförskap.

Sedan har jag konstanterat att jag är INTE bara min diagnos. Jag är så mycket mer. Önska jag kunde utrycka det på något sätt. Vill så gärna visa upp det. Vill att folk ska förstå mig och älska mig precis som jag är. Se det jag kan i stället för det jag inte kan. Älska mig för den jag är i stället för att försöka göra mig till något eller någon jag inte är. Jag är så mycket mer än bara min diagnos.

Denna dikt nedan kom till idag

Mer än min diagnos!

Jag är inte bara min diagnos
Jag kan så mycket mer.
Jag är kreativ
Jag är händig
Jag är duktig
Jag är klok
Jag har talang
Jag kan skriva
Jag är glad
Jag har humor
Jag är omtänksam
Jag har mina egenskaper
Jag vill så mycket
Jag klarar det mesta
Jag är inte dum
Jag är inte korkad
Jag är inte obegåvad
Jag behöver bara lära mig saker
Jag vill förstå
Det tar lite längre tid.
Jag är så mycket mer än bara min diagnos.

Gästbloggare Erik, Bondegatan

”Stranger In Moscow”

En musikvideo av Michael Jackson

Berättad av Erik Hall, Bondegatan

Videon filmades i ”Los Angeles”, men man tror att det är Moskva, fram tills man läser om det, på ”Wikipedia”.

På denna musikvideon, visar de en färgad man, som tittar ut genom fönstret av sin lägenhet. Han ser en uteliggare, som ligger på trottoaren, ute, på gatan.
Han ser, också, Michael Jackson, och,
också, en tant, som sitter, på en restaurang, eller ett kafé.

De visar, också, flera unga killar, som spelar baseboll, på en basebollbana,
så, bryts, ett glas, med basebollbollen.

På musikvideon har Michael Jackson en mörkgrå rock.
Han går omkring i staden och då, plötsligt, så, börjar det då, falla snöregn.
Michael Jackson börjar då, att dansa i regnet.

En stund innan det börjar snöregna, så, får, då, uteliggaren,
som ligger på trottoaren, ett mynt av en farbror,
som har en svart, kostym och en svart, slips, och, också, svarta, läderskor.

När det då, börjar snöregna, så, gömmer sig då, Michael Jackson, under ett utomhustak,
och är där, i bara, några minuter,
och det är där, då, han börjar, att, dansa.

När det då, börjar snöregna, så,
sträcker då, uteliggaren, ut, sin högerhand,
och rör, och, också, tar, då, snöregnsflingorna.

How does it feel (How does it feel)
How does it feel
How does it feel
When you’re alone
And you’re cold inside

Denna musikvideo var populär, från måndagen, den 23 september, 1996, fram, tills, måndagen, den 16 december, 1996. Den var alltså, populär, 83 dagar.

Torsdagsbloggare Marie, delt Misa Bondegatan

”I rymden finns inga känslor” och att vara annorlunda!

Jag har sett en film på bio som heter ”I Rymden finns inga känslor”. Jag tycker denna film är otroligt sevärd. Den är så charmig. Det finns mycket värme och kärlek i filmen och den är också väldigt rolig. Filmen handlar om en kille som heter Simon som har Asperger Syndrom.

Jag rekommenderar folk som tänker se filmen att inte ta den på så blodigt allvar. Många med AS tycker att man driver med folk som har AS och att allt är så överdrivet. På det kan jag bara säga att filmen visar upp många svårigheter som man kan ha när man har AS men för att filmen ska blir rolig har man överdrivit dessa svårigheter i graderna. Det är alltså inte alls frågan om att det ska vara en parodi och inte heller är det tänkt att det ska vara en film som visar fakta om AS. Många hakar upp sig på flera saker i filmen men jag tycker, ta filmen för vad den är bara och försök se budskapet i stället. Filmen visar på, att när man har AS och många svårigheter i detta funktionshinder så kan man ändå bli älskad, trots att han/hon är annorlunda. Kan också tala om att Bill Skarsgård som spelar Simon i filmen har inte AS på riktigt, men han har läst mycket om funktionshindret och träffat flera människor som har det inför inspelningen av filmen. Jag tycker han är jätteduktig. Jag fick mig en ordentlig tankeställare av filmen. Så här tänker jag.

Ofta önskar jag att människor jag tycker om och ser upp till, kunde acceptera och respektera mig, tycka om mig och ta mig för vad jag är, trots att jag är annorlunda, lite jobbig, ej felfri, speciell och intensiv. Önskar folk kunde se mina goda egenskaper, goda sidor och handlingar, i stället för bara de negativa. Önskar att de inte bara kunde se alla fel man gör, det konstiga med mig och hur annorlunda jag är. Folk ser bara de dom vill se. Inte konstigt att folk inte orka med en. Hade man suttit i rullstol är det bara rullstolen folk ser och dömer efter det. Folk tänker: En människa i rullstol kan man ju inte vara vän med. Folk i rullstolar är bara korkade likadant är det men människor som har Neuropsykiska funktionshinder. Folk har sådana otroliga fördomar och dömer ofta bara efter första intrycket de får av en. NPF syns inte utanpå men märks på sikt.

Jag brukar ofta säga att det alltid är insidan som räknas hos människor. Man ska älska människor för vad de är inte för vad de gör eller för hur de ser ut tycker jag. Men det är precis som en person jag känner alltid brukar säga. Människor är ofta rädda för sådan som de inte vet något om. Folk är rädda för mig eftersom de inte vet något om Neuropsykiatriska funktionshinder. Därför skrämmer jag bort folk. Men inte med avsikt förstås.

Det är en sak till jag måste skriva om. Jag har funktionshinder som ADD, autismliknande tillstånd och Specifika inlärningssvårigheter, jag är homosexuell, jag är annorlunda, jag är otroligt envis, jag kan bli för intensiv, jag pratar väldigt mycket, men jag kan också vara väldigt blyg. Men det är sådan jag är och det hör till min personlighet. Jag vore inte jag om jag inte hade mina funktionshinder, min läggning, mina svårigheter eller var lite annorlunda. Det går faktiskt att älska mig ändå, för ingen är felfri eller helt perfekt, inte ens jag. Ibland kan det till och med vara lite gulligt och charmigt att vara lite knasig, konstig och annorlunda. Jag är som jag är och fungerar på mitt sett. Kan inte folk älska och acceptera mig för den jag är så behöver de inte vara min vän överhuvudtaget. Så resonerar jag. Vad tycker ni?

Jag har ju en tendens att ofta bli missförstådd. Kanske även ni andra känner igen er? Ofta beror det på att andra människor missförstår mig. Men jag missförstår också andra. Därför är det viktigt för mig att folk är ärliga och säger som det är. Jag hatar att behöva hålla på att spekulera och analysera i saker för då får jag bara fel bild av saker. Jag vill veta hur det ligger till, så jag inte går och tror fel saker. Jag vill veta hur folk uppfattar mig, jag vill veta vad folk tycker, tänker och känner. Jag vill veta hur saker och ting fungerar. Detta mycket för att slippa en massa onödiga missförstånd som så ofta uppstår. För mig har missförstånd förstört så mycket. Jag har förlorat så många fina människor ur mitt liv, som betytt så otroligt mycket för mig, på grund av att det uppstått onödiga missförstånd. Jag tycker detta är väldigt jobbigt. Någon annan som tycker det?.

Filmen ” I rymden finns inga känslor” var i alla fall helt underbar. Den visar att man är faktiskt inte galen eller någon idiot bara för att man har Neuropsykiska funktionshinder. På tal om det så vet jag att folk med NPF ofta förknippas med kriminalitet. Visst många som är kriminella råkar ofta ha någon sorts Neuropsykiskt funktionshinder, men långt i från alla som har ADHD eller Asperger Syndrom är kriminella, hotfulla eller våldsamma. Media har gett ut en sådan himla fel bild och det är så synd. För det gör att människor blir ännu räddare för folk med NPF, särskilt när det är så många som inte vet något om funktionshindren. Många blir till och med för rädd för att ta reda på fakta. Detta är också fördomar så det smäller om det. Men tyvärr så ser verkligheten ut så. Man blir nästan rädd själv för att berätta för andra om vem man är och tala om vilka funktionshinder man har och vad de ger just mig för svårigheter. Någon som funderat på detta? När, var och hur ska man berätta om NPF?

Se filmen nu i alla fall tycker jag. Den är rolig men också speciell. Hoppas ni får samma uppfattning som jag.

Tack för mig.

Marie Munther MISA Bondegatan

Gästbloggare Marie, deltagare på Misa Bondegatan

Hej

Jag heter Marie och är en kvinna på 36 år. Jag har ADD, Autism liknande tillstånd, Dyslexi och en viss rörelsenedsättning. Jag bor i Enskede/Stureby tillsammans med min sambo. Jag har två katter, Spookie 10 år och Mynta snart 4 månader. Jag har varit arbetslös sedan 2001 och i juli 2009 så blev jag utförsäkrad från aktivitetsstödet eftersom jag hade förbrukat mina 450 dagar och ramlade mellan stolarna för att jag inte var med i någon A-kassa. Jag har sedan dess levt helt utan inkomst. Min sambo har försörjt mig då hon (ja, jag lever med en kvinna) haft jobb. Då har jag inte varit berättigad till försörjningsstöd på Stadsdelsförvaltningen. Jag och min tjej räknas som sammanboende och då hon jobbar och får lön överstiger hon normen för vad vi är berättigad till. Sedan i januari så har jag fått försörjningsstöd till och från då min sambo inte haft jobb.

Just nu håller jag på att överklaga min ansökan om sjukersättning som jag fick avslag på för att FK inte tyckte att underlagen inte styrkte medicinskt mina funktionshinder. Inte ens på 25%  sjukersättning. De tycker också att jag har för mycket arbetsförmåga. Ändå uppfyller jag inte de krav som ställs på arbetsmarknaden och får inga jobb. Klarar heller inte av att skaffa mig det som krävs på grund av mina funktionshinder. Får ingen mer hjälp från AF då de klart och tydligt sagt att jag är för svårt fall. De har även anklagat mig för att det är mitt fel att de inte lyckats hitta jobb till mig. AF kan dra något gammalt över sig. Så skönt att slippa dem nu.

Det har varit så förnedrande att inte ha någon inkomst. Har känt mig så handfallen och till och med omyndighetsförklarad. De tog dessutom ifrån mig min inkomst bara 1,5 månader efter att min älskade mamma gått bort. Mamma dog bara 53 år gammal i lungsjukdomen KOL för att hon valde att inte sluta röka. Mamma lämnade ett stort hål efter sig i mitt hjärta, då hon var min största trygghet i mitt liv. Ni som har funktionshinder precis som jag vet ju hur beroende man är av sina föräldrar trots att man är vuxen.

Att samtidigt förlora inkomsten precis då så nära inpå mammas bortgång var verkligen det sista jag behövde. Jag har haft det väldigt tufft sedan allt hände och först nu börjar jag våga se en liten ljusare framtid för mig och hitta tillbaka till glädjen igen. Men jag vågar inte hoppas på för mycket ännu då det inte är klart ännu med min sjukersättning. Orkar inte bli mer besviken och ta fler motgångar. Det är bättre att vara inställd på att få avslag igen. Då blir det lättare att orka överklaga. Får jag inte avslag så blir det en glad överraskning.

För att klara av denna svåra tid som jag haft, så har jag skrivit blogg. Det har hjälp mig otroligt mycket i mitt sorgearbete. Vill ni följa mig i bloggen så hittar ni den här: http://ihuvudetpamarie.blogspot.com

Jag har nu varit på MISA i snart 6 veckor. Jag började den 9 augusti. Jag är så tacksam över att jag efter mycket kämpande för mina rättigheter äntligen blev beviljad daglig verksamhet genom LSS på Stadsdelsförvaltningen och fick komma till MISA. Har så länge velat komma hit. Nu är jag äntligen här.

Vet dock inte ännu om jag trivs då det inte hunnit hända så mycket ännu. Visst det känns jätteskönt att inte längre behöva vara beredd på att gå i mot attack eller hela tiden behöva försvara den jag är och hur jag fungerar. Jag har i så många år hållit på att bråka med både Arbetsförmedlingen, Försäkringskassan och även Stadsdelsförvaltningen som bara bestämmer överhuvudet på en och som inte lyssnar och tar en på allvar. Så skyller de på att de har sina regler som de måste följa. De kan stoppa upp sina regler i arslet för jag förstår ändå inte dem. Blir så trött på alla regler överallt.

På MISA lyssnar folk på en, de ifrågasätter inte en massa saker, de pressar en inte, de ställer inga krav, de har inga idiotiska regler som de måste följa, de anklagar en inte och man behöver inte känna sig förnedrad. På MISA får man den hjälp man behöver, saker och ting får ta den tid det behöver. Man kan slappna av och känna sig uppskattad för den man är och för vad man kan. Det är så skönt.

Just nu håller jag på att göra Cogmed. Arbetsminnesträning.  Har snart avslutat min tredje vecka med det. Man håller på i 5 veckor. Det är så skönt att ha något att komma iväg till varje dag även om jag bara är på MISA i en till två timmar per dag. Har ju så länge suttit både låst och isolerad hemma. Det har inte varit så bra.

Jag har två jättefina coacher på MISA som jag trivs med. Det är Barbro och Magdalena. Jag går på MISA på Bondegatan.

Hälsningar Marie