Misa AB's Blog

Jag har Aspergers, så jag nojjar. Nu nojjar jag över Misa. Vad det än är killarna gör, så funkar det; så jag låter dem gärna göra vad de gör. Jag litar på att de vet vad de gör, att de är bra på det, och vet bättre än jag vad som funkar, varför etc. Och det gör mig galen! Jag tittade på en dokumentär om ADHD barn och kände mig så maktlös, hjälplös, utsatt… kände igen mig i både föräldrarna och i barnen, och alla for illa… Jag började få tics och behövde två meters utrymme, annars kände jag mig trängd. Jag hatar att inte kunna göra något åt min egen situation. Det är en stor del i att inte kunna arbeta på en “normal” arbetsplats. Och nu ska jag egentligen bara tillåta killarna att göra sitt jobb och lita på att de vet vad det gör… Men… kan jag göra något? Om jag försöker göra si, förstör jag allt genom att försöka göra för mycket för snabbt? Vad om min hjärna ställer sig i vägen – jag vet ju inte riktigt vad som ska hända… och det är väl så det ska vara… eller…? Vore det inte bättre om jag visste, och kunde göra medvetna val och inte bara förlitade mig på andra, så som jag har gjort, för om jag inte börjar tänka på saker själv, hur skulle jag kunna göra vettiga val utan killarna? Dom kommer ju inte vara där och hålla mig i handen resten av mitt liv. Fast… vem vet hur länge jag lever… men om jag dör inom ett halvår, kan jag ju sluta med Misa nu, för det har inte mycket betydelse om jag är död snart… öh… fast det är trevligt att må bra, och jag förmodar att killarna har ganska mycket att göra med just det. Äh. Min man tittar på mig och säger “Nu nojjar du igen. Sluta med det. Det kommer att ordna sig.” Han har rätt, som alltid. Jag förmodar, att Per och Andreas vet och kan tillräckligt för att också kunna stoppa mig om jag försöker gå fram för snabbt. Sanna